III. EFTERSKRIFT.
Det är männskolif på kullerns krön
att skratta åt och gråta öfver.
Det är Västra Vindfälles lyckoklöfver,
den har blomstrat ut men är ännu grön.
Det är ödemarkens huldror,
det är bin som surra bak kupans bark,
fast vingarna fallit af deras skuldror,
det är ben och blod i moränens mark,
det är själar, som titta ut
i dagarnas och nätternas dager
vid en fattigstuknut,
det är ett nytt geologiskt lager.
Kämpen blott tappert, goda gummor,
kämpen med mod era hårda slag,
hören hur hjärtana dåna som trummor,
tagen med allvar er jordedag,
och vänten en evighet för edra jag!
＊ ＊ ＊
