III.
L i v e t o c h l j u s e t.
Vi leva som förpaktare, det höga
besjungna ljuset är en lånad ståt,
och livet, som har väckt och tänt vårt öga,
kan, hur det våndas, intet göra åt,
om något högre liv vill driva gäck
med oss och stoppa ljuset i sin säck.
Jag hatar detta ljus, som söker rycka
oss upp ur döden, vara ögonhinnor
det retar upp mcd blommor och med kvinnor
och lockar oss med flyktig kärlekslycka
att bli förrädare och låga trälar,
som väcka nya skrämda liv och själar.
Ja, om det vore gudar som vi tände,
som ej behövde gå i lånta trasor
och kunde leva eller göra ände
på livet efter gott behag och ej
behövde tro på underjordens fasor
och himlens nåd, men ägde egen glöd
och egen makt att säga ja och nej
och döda dessa ord om tro och död
och hopp och vetenskap och djävulskap,
som tränga sig i våra trånga gap
likt mynt i pungen — pappersmynt som pösa
men ingen bank på jorden mäktar lösa —
ja, om vi hade makt att tända gudar,
det bleve mening i att kläda brudar.
Nu hatar jag mitt liv, jag vill bli fri,
men till att döda det jag ej fått mod.
Med hatet gisslar jag mitt eget blod.
Jag ler åt detta tomma raseri,
och själva hatet syns mig falskt och lånat,
en gnista av den livets eld jag hånat.
Så var det livet då, som tyngt mitt bröst
och pressat mig att skruva upp min röst
och, som en korp i parningstiden, skria
i hopp att det skall höras långa håll
Ja, livet det bra. det kan sin roll,
det tager kärlekshymn och litania
och tro och otreo, dag och natt och smider
en boja av det. Hamra då och slå,
men låt mig le åt slagen, när det svider,
och låt mig hata i min lilla vrå!
＊ ＊ ＊
