I Höst-rusket (Sehlstedt 1876)
| ← Visa |
|
Just det samma → |
I Höst-rusket.
Löfven falla, gulare hvar dag,
Hösten härjar Floras vackra drag.
Knappt en simpel kattfot kan nu spåras:
Det är annat än det var i våras.
Titta här uppå min lilla lund!
Sönderpiskad och förstörd i grand.
Nyss vi sutto här i skuggan trygga
Nu finns här ej skugga för en mygga.
Hvarje tråd står snart mot himlens sky
Som skelettet af ett paraply.
Nordanvindar utaf rätta slaget
Sprättat af det gröna öfverdraget.
Ingen bofink sjunger för mig mer,
Knappt för stybb och strå jag marken ser.
Klibbig vägen är och sönderskuren:
Skräpig som en flyttning står naturen.
Man för snufva utsatt är och fluss.
Man skall väja för hvar vattenpuss.
Och det går väl an, blott man kan slippa
Ha' galoscher, helst i fall de kippa.
Sqvatt! fy sjutton! Och så bär det ner:
Man blir brukspatron och trampar ler.
Bär man käpp och handskar eller yxen,
Prickig man som perlhöns blir om byxen,
Hvarje skönhet, 'oskuldsfull och ren',
Lyfta skall och visa sina ben,
Annars när hon in på golfvet stiger,
Gör hon våta ringar, då hon niger.
Det är sannt, att hösten nog är svår,
Vid min gamla sats jag än då står:
Att om saken man vill rätt begrunda,
Kan ej hösten vara annorlunda.
