En sjömans brud
I Lomma by, där bor en vacker flicka
och mången yngling vill på henne blicka,
för hon är mogen
och kärlekstrogen:
Hon har sitt hjärta åt en sjöman skänkt.
Det kan ju hända att ni henne känner,
för hon har många unga, raska vänner.
Och mången flicka
vid glas och bricka,
har tömt sin skål för Selma och för Karl.
"Kära Selma, ett jag nu dig beder:
Förglöm nu aldrig dina trohetseder!
Av dig bedragen
av sorg betagen,
tar jag min grav uti det blåa hav!"
Karl han reser ut på havets bölja,
men Selma, hon får honom inte följa.
"Gråt ej min flicka!
snart skall jag skicka
ett kärleksbrev från mig och hem till dig."
Selma hon får brev ifrån sin älskling
med mången kär och vänlig hälsning:
"Kanske du gråter?
Jag kommer åter
från havets vid bölja hem till dig."
Selma som en blomma uti skogen,
hon växer där så huld och även trögen.
I aftonstunden
i gröna lunden,
till sist hon möta får sin egen Karl.
