Ett brudpars olyckliga öde.
I Nora socken och Backetorps by
Ett bröllop reddes till;
En änkeman av sämre stånd
Brudgumme skulle bli.
Han lejde hus och prydde brud
Och sina vänner bad
Att följa med en liten stund
Uppå sin bröllopsdag.
Erk Perhsson hörde huset till
Och med vad därtill var;
Han sade åt sin hustru skön:
»Du skall hemma vara kvar».
Men de med böner och med rop
Bevekte hennes sinn',
Så hon gick ut från gods och gård
Och kära mannen sin.
Till Karlstads bruk och säteri
Man gick att vigseln få,
Bruksprästen vigde dem ihop
Och önska' dem allt gott.
Men när man kom till stranden ner,
Där stod två unga män:
»Hav bruden kvar en liten stund
Så kommer lastbåten.»
Brudgummen svarar med friskt mod:
»Min kära vackra du,
Jag haver färdats denna älv
Då värre det var än nu.»
Men när de kommo åt östra strand,
Då fick de annat se;
Då kom en väderilning stor
Och slog den farkost ned.
De skvalpade i vågorna,
Som gässen gör om vår
Och ropte högt i grämels,
Men ingen hjälp man får.
En unger dräng och rasker junk
Fick detta öde se,
Han hastade med ivrigt mod.
I båt sig dit bege,
Men när han kom med denna fram
Där människorna först låg,
Då sågs där inte någon till,
Blott vågen brusa på.
En gammal gumma som var med,
omkring en 60 år,
Hon kom till stranden flytande:
På årorna hon låg.
De andra blev i böljans djup
Till andra dagens ljus;
Då fick vi skicka bud på hjälp
Att ta de döda upp.
Men innan klockan slagit tu,
Så hade vi liken sju,
Men bruden, ack den väna brud,
Hon ligger kvar ännu.
Och det blev sorg för gästabud
Och tårar dracks för vin,
Och klagorop och grämelse
Gick hela rymden kring.
En gammal kvinna bjuden var,
Var över 60 år,
Hon miste både man och dräng;
I sorg hon nu månd' gå.
Ett beder jag: I unge män,
Som brudgum viljen bli,
Att ni tar Gud till ledesman,
Så allt går lyckligt till.
