I Simons hus (af Wirsén 1898)
|
| Ur Andliga Sånger, 1898 |
Grep dig omotståndlig trånad,
Kvinna, grep dig heligt kval,
När du, viss att bli förhånad,
Gick till Fariséens sal
Och i bäfvan och i bot
Där sjönk ned vid Mästarns fot?
Var så svekfullt jordens nöje,
Himlens lockningsmakt så stor,
Att ej ens du skyr det löje,
Som på Simons läppar bor,
Men i gästers krets blott ser
En, en enda, och ej mer?
Ängsla dig de lefnadsvårar
Du i yra lefvat nyss,
När hans fötter du i tårar
Rör med ödmjukhetens kyss
Och de gjutna tårars spår
Torkar med ditt hufvudhår?
Anar du, att Han förlossar,
Arma barn, när du till slut
Alabasterflaskan krossar
Och dess nardus tömmer ut
Och i balsamdofter bär
Fram din hela själs begär?
O, hvem tolkar väl det under
När ur ånger födes hopp,
När i ödelagda lunder
Fridens lilja blommar opp,
När ett fläckadt hjärta får
Åter bud om ljus och vår?
Fläkt ur glömda barndomsdalar,
Sus, som kom från Lifvets trä,
Brutna sång, som ömt hugsvalar,
Lärd en gång på modersknä —
Hvadan åter dessa ljud
Om odödlighet och Gud?
Då kan intet mer oss hämma,
Flärden ej, om ryktet mån,
Ej den falska blygselns stämma,
Ej den kalla världens hån:
Det må gå hur helst det vill,
Mästarn vill man höra till.
Kalla värld, du får ej undra!
Mera rörs den gäldenär,
som »var skyldig flere hundra»,
Än den föga skyldig är,
När en makt, oändligt huld,
Korsar öfver all hans skuld.
Kärlek, kärlek sina vingar
Af förlåtelsen har fått,
Och förlåtelsen betingar
Idel kärlek, kärlek blott.
Så är andevärldens lag:
Lär dess hemlighet i dag!
Krossad barm är ej förskjuten,
Hopp i sorgens tårar ler,
Alabastern, sönderbruten,
Ljufva balsamoffret ger,
Och mer ljufligt offer än
Ger en bruten själ sin vän.
Matta veken ej han släcker,
Tempelljus han gör däraf;
Brutna rö't han icke bräcker,
Han det gör till pilgrimsstaf.
Synderskan i bön och bot
Blir ett barn invid hans fot.