Stralsburgavisan
I Stralsburga där bodde en adelsman så rik,
på guld och på penningar fanns honom ingen lik.
Han ägde ock en dotter så däjelig och from,
hon älskade så troget en sjöman ifrån Rom.
På resa till Ostindien den sjöman skall gå,
vad sorg den arma flickan hon månde hava då!
Hon önskar honom lycka mång'tusen gång farväl,
och, sen hon sörjer mycket uti sin trogna själ.
När han på sin bestämda ort för resan träffar in,
då sätter han sig neder, skrev brev till vännen sin.
Och uti första raderna i brevet syns där stå:
"Hör upp min vän att sörja, nu kommer jag ändå."
Om morgonen när hon vakna' fick hon brevet in till sig.
visst var det ganska glädjefullt för hennes unga liv!
En liten pilt, som förde det, ej obelönad gick:
Han utav skön Maria en speciedaler fick.
Maria läste brevet med glädje och med tröst,
och kände mycken lättnad uti sitt tunga bröst.
Sen hon läste brevet länge, hon lad' det på sitt bord,
men in kom grymme fadern och det i hast borttog.
"O fader: o fader! Låt mig den sjöman få!
Ej bättre gåva du din dotter giva må.
Om jag ej honom äger, om jag ej honom får,
så göe det mig detsamma vart jag i världen går!"
"Om han i världen den enda sjöman var —
Nej, aldrig jag någonsin till svärson honom tar.
Förr skall jag honom dräpa och dig se'n skänka bort:
En adelsman ren friat och har mitt ja allt fått."
Men någon tid därefter kom det ett skepp till land,
och strax den grymme fadern han ilar ned till strand,
och bjuder upp den sjöman i ensamt rum till sig.
— Ej hade denne tanke, att mista skull' sitt liv.
"O, sjöman! O, sjöman! Jag vet att du är den,
som har förfört min dotter, och som är hennes vän.
Jag vill på dig ej hämnas, det säger jag för sann,
om endast du lovar mig att rymma ur mitt land."
"Nog är jag den sjöman, som din dotter älsat har,
men henne att förföra min avsikt aldrig var.
Vad vi tillsammans talade, det vet ej någon om.
Hon bor i mina tankar och går ej därifrån."
Faderns anlet' svartnade, han tänderna hopskar,
se'n tar han fram den kniven, han under rocken bar.
Den snkte han i bröstet på sjömannen så god,
gick ut och stängde dörren — lät'en ligga i sitt blod.
Se'n gångar han till sin kära dotter in,
"Kom älskade Maria, skall du finna vännen din.
Nu får du hålla bröllop med kärestan din,
men det blir blod i bägarn i stället nu för vin."
Maria skådar faden, som fullstänkt var av blod,
visst blekna hon då något men fattar även mod:
Hon såg sin käre blöda, såg kniven med stor harm —
hon tog den oförfärad och gömde vid sin barm.
"O, fader! O, fader! Hör vad jag ber till sist:
Läg mig i sjömans kista hos honom, som jag mist.
Nu tänker jag ej mera på någon vän för mig,
nu slutas mina dagar, nu dör jag gladelig."
Och när som nu Maria de orden hade sagt,
så tog hon fram den kniven, som hon vid barmen lagt,
och sänkte den i bröstet, sjönk ned vid sjömans lik
— och fadern hann ej hindra, så hastigt det tillgick.
Men när den sjömans broder fick höra om det mord
han stämde adelsmannen inför domarens bord.
Och fastän utav börd, som bå'd ädel var och fin,
till döden strax han dömdes för ogärningen sin.
Till Stralsburga kyrka se'n de unga fördes hän,
uti förgylder kista, som kungen givit dem.
Och över deras armar låg sidentyg så rött
så alla skulle veta hur dessa båda dött.
Men bakom deras kista stod en annan som var svart,
vari den grymme fadern hade nedlagt.
Med kniven uti handen, till varning för en var,
som så förnekar sina barn att ta den de vill ha.
