1.
I fordom tid uppå Nilen sam
Ett litet skepp på dess bölja fram.
Och moderns tårar som perldagg de
I morgonsolen speglade,
När liten sjöman med fuktad kind
På skeppet, förd af en sakta vind,
Sig ankrade uti hamn.
2.
Och si, på skeppet med gladligt mod
En fridens ängel vid styret stod:
Men liten sjöman så bittert grät,
Då kungadottern välkomnar det.
Han tyckte visst at det ledsamt var
Att blifva skild från sin mor och far,
Ro ensam på elfvens våg.
3.
Den lilles syster så tankfull stod
Med hopp och bäfvan vid Nilens flod;
En amma kallad att söka opp,
Med glädje hon till sin moder lopp!
Och efter resan med sitt besvär
Den lille satt på sin mammas knä;
Då log han så hjärtligt nöjd.
4.
Men se'n han vuxit och blifvit stor,
På kungens vagnar som prins han for;
Ty han var Faraos dotterson,
Men trifdes ej uti flärd och hån.
Han hellre led med Guds folks förakt,
Än le i synden med glans och prakt,
Ty han efter lönen såg.
5.
"Hvad hette han, kan du gissa nu?" —
"Han hette Mose", så säger du.
Ja, rätt, så är det, min lilla vän.
Nu är han hemma hos frälsaren.
Der sjunges Moses och Lammets sång.
Vi få nog se honom der en gång,
Om vi gå uti hans spår.
