I lugn och lä
| ← Tack! |
|
I skogen → |
I lugn och lä.
Till . . . .
Härligt är i storm att glida
öfver fjärdarna de vida
genom bränningarnas brus.
Ljufligare kosan ställa
mot en vik och sakta fälla
ankaret och seglen bärga
lugnt i lä och mojnadt sus.
Härligt är på djupen ströfva
och de unga senor pröfva
vid de stålstramt spända skot.
Ljufligare dock att känna
pulsarna, som glödhett bränna,
svalkas i det stilla lugnet
som sin famn dig sträcker mot.
Härligt är bland vilda vågor,
då de hväsa blixtens lågor
öfver midnattsdunkel fjärd.
Ljufligare dock att bida
där syrener dofta blida,
skuggande i fagra dälden
gästfritt tak och vänlig härd.
Härligt är att stundom låta
tanken tyda djupens gåta,
under stormens vilda sång.
Ljufligare tviflen glömma
och i nuets solljus drömma,
till dess gåtans rätta lösning
skänkes drömmaren en gång.
Mycket kan en kvinna veta,
som ej mannen mäktar leta
fram ur bokens kunskapsschakt.
Hon kan tygla, hon kan tämja
och med vänlig handling främja
att de strida tankar lägga
sig till ro för hennes makt.