1.
I mörka stenkolsgruvan hela dagen lång
satt liten Alfred trogen för att vakta
en dörr, som måste öppnas och slutas varje gång,
en stenkolsvagn gick fram så tyst och sakta.
Dag ut och in han satt där förnöjd uti sitt sinn',
och att sin lott beklaga föll honom aldrig in,
ty frid med Gud han hade i sitt hjärta.
2.
Visst var det stundom dystert att vara skild ifrån
både far och mor, kamraters, syskons skara,
att dagen ut få sitta i undangömda vrån
och ej ens se en skymt av solen klara.
Men liten Alfred sörjde däröver ej ändå,
det var en fröjd ej ringa för honom det att få
med denna tjänst sitt eget bröd förtjäna.
3.
En dag det blev i gruvan ett ras just i den trakt,
där Alfred var vid tjänsten, glad och trägen,
ej krossad som de andra han blev av rasat schakt
men det, o ve, för honom spärrar vägen.
Att endast han är oskadd det båtar föga här,
ty levande begraven han uti gruvan är,
ej någon mänsklig makt kan honom rädda.
4.
Hans döda kropp blev funnen uti den mörka grift,
han somnat lugnt, som tröttat barn om kvällen,
för honom ljus var natten, det såg man på den skrift,
han med sin pennkniv ristat in i hällen.
Ett ord av Gud för honom upplyste dödens stig.
"Min fader och min moder de övergiva mig,
men Herren Gud i himlen mig upptager.
