Jag vandrar i skogen bland blommor och barr,
Och är så oändeligt kry.
Jag qväder min visa och röker cigarr
Och språkar med solen i sky.
Och molnen sig kläda i purpur och gull,
Och skogen af lyror är full.
Och fri som en sparf i Guds gröna natur
Jag flaxar och svärmar och far.
Och vill jag mig ta en hejdundrande lur,
Jag «hus i hvar buske» ju har.
Man blir litet dammig och solbränna får —
Men herre min Gud, hvad man mår!
Du bokmal, som klagar dig krämpig och sjuk —
Det tror jag förbannadt så väl!
Ut med dig och vädra din gamla peruk
Och lufta din dammiga själ!
Då skall du snart se att du blir med hvar dag
En lefvande «fyr» liksom jag.
Jag satt hela vintern och läste och skref,
Och skum blef min håg och min syn.
Jag smälte ihop, och bokstafligt jag blef
Som torkade nypon om hyn.
Men våren kom hastigt med blommor och sol:
Då flög jag från böcker och stol.
Nu går jag och vallar min kullriga kropp
Och mår liksom perla i gull,
Och trasslar mig in uti skogsfruns salopp
Och slår mig bland blommorna kull.
I berg och i backar visiter jag gör
Och raskt kullbytterar utför.
Och ser jag hur hafvet sig rullar mot hamn,
Då väckes min vikinga-håg,
Då önskar jag ta «gamla mormor» i famn,
Så kär har jag sjö och våg.
Omöjligt jag kan för mitt lif låta bli
Att doppa min nästipp deri.
I aftonens guld ligger ejdern förtöjd
Och gungar på böljornas brant.
Och örnen han kretsar i svindlande höjd
Och syns som en sexstyfversslant.
Gud vet, hvart han tänker så sent sig bege:
Han skall väl till sol'n på supé.
Men solen har slutat sin himmelska gång,
Och trött uti hafvet hon sänks.
Och bäckarne locka med lullande sång
De nickande blommor till sängs.
Naturen vill sofva, hvar fogel sig «satt» —
Sof godt, lilla sångmö, god natt!
