I timmerkojan på Sami
Lustigt är vid elden i becksvart natt,
när vindar genom takhålet blåsa
och gripa de hoppande lågorna fatt,
medan skogarna mumla och flåsa.
Kölden går på smyg kring jordklädd knut
och letar sig in för att bita;
hittar nog in — när elden brunnit ut
kläder frosten väggarna vita.
Tunga av vår möda, i trofast lag,
vid flämtet från torrvedsstumpar
tills kölden går på väckning, långt före dag,
vi sova på risklädda klumpar.
Hård var den lott vi dömdes att få —
målet — det må Herren förklara!
Dimmor som driva och moln som gå,
ingen kan säga vart de fara.
Ammat i de fattigaste skogarnas famn
rått blev vårt liv, och mulet.
Män utan vänner, folk utan namn,
gnisslande kuggar i hjulet.
Aldrig må vi kalla vårt öde hårt,
vi som äga värme och föda!
Många äro utan och hava det svårt —
fridsammast hava de döda.
