Gud är vårt säkra roder;
hans starka allmakts hand
har över havets floder
oss fört till främmand' land.
Han har i mången fara
oss härtills skyddat väl;
han värdes ock bevara
oss här till kropp och själ.
O Herre, huru mången
förgäter här ditt bud!
När han i land är gången,
så minns han ingen Gud.
I fala skökoarmar,
i rus och överdåd
han här med världen larmar
och glömmer all din nåd.
Han minns ej att du tagit
hans själ ur mången nöd,
att Kristus har fördragit
för honom korsets död.
Han hellre satan tjänar;
går så till sjöss igen
och tror att du förlänar
densamma hjälpen än.
Men du är en rättfärdig
och helig Gud försann.
Din nåd är ingen värdig,
långt mindre någon man
som sig i synd förhäver
och trotsar fräckt din lag:
så sant du, Herre, lever,
du straffar det en dag.
Nu, medan vi här gästa,
bevare oss Guds hand,
ty mången vill oss fresta
att svika skepp och land.
Den som ur tjänsten rymmer
är ingen ärlig man;
ont samvet och bekymmer
av Herren Gud får han.
O Herre, gör oss rena,
fräls oss från synd och skam,
att trofast vi här tjena,
så hjälper du oss fram.
Om våra synder jaga
de helga änglar bort,
som oss på sjön ledsaga,
förgås vi innan kort.
Liksom på denna färden
vi gästa fjärran strand,
så äre vi i världen
uti ett främlingsland.
Hos dig är bortom graven
vårt rätta hem berett:
Gud, styr oss över haven,
att sist vi hinna det!
