Invaliden
av Gustaf Lorentz Sommelius
Sign. G. S—i, tryckt i Nyaste Freja 1840 n:r 101 (18 Dec. 1840)

INVALIDEN

Lustigt leken gamla gossar!
Klar, som morgonsolen blossar
 mellan molnena,
bland pensionsbref och qvittenser
i min ficka slanten glänser
 genom trasorna.

Förr jag prygel tog och slängar
nu jag goda ord och pengar
 tar af herrarna,
esomoftast gratialer
och hvar jul en blank riksdaler,
 nött i kanterna.

Brännvin som ett vårregn duggar —
limpor äter jag — och tuggar
 blott virginia;
skjortor mig ej mera fela,
nya äro skorna — hela
 kommissbyxorna.
 
Men i kriget ack vi ledo —
utaf hunger, hvad de svedo
 tomma tarmarna,
och ur porerna i vågor
svetten rann — bland rök och lågor
 hveno kulorna.
 
Benen voro smala, slappa
liksom dankar, af de knappa
 dagportionerna;
och som sammanslagna bräder
käftarna — som barkadt läder
 torra, läpparna.

O, vi lågo i baracker
utan tak — och på bivacker
 midt i vintrarna;
dock kossakerna vi klådde,
och i bara hjertblod tvådde
 bajonetterna.
 
Tappert slogs jag i bataljer,
fick blessyrer och medaljer
 vid Walkiala;
och se'n stryk af sjelfva satan
vid det tusan djefla Ratan
 utaf Ryssarna.

Hvar jag der min näsa vände,
hett om öronen det brände;
 polisongerna
sveddes — och på mången hjelte
uti värman blyet smälte
 i moustacherna!
 
Det var svårt på alla ställen
ifrån Åland opp till fjellen —
 glest om risparna
som om känslor hos de råa,
genompiskade och gråa
 Muskoviterna.

Klarögd, som en aftonstjerna
var min lilla finska tärna;
 men min käresta
mördad blef — det är detsamma —
För sin trohet . . . Fan anamma
 de barbarerna.

Men en knekt ej höfves gråta;
må min svaghet Gud förlåta!
 Marketenterska!
Vi ska läska våra strupar:
tre stop öl och tio supar
 åt kamraterna!

Väl jag krita har, din smärta —
men, för hennes skull, mitt hjerta!
 här är pengarna;
Fan må något skyldig vara
(det förstås för ölet bara),
 skrif opp suparna!

Trumman går — gif akt, soldater!
spott ut bussarna, krabater!
 kröken armarna!
Gör er färdiga att pimpla,
håll till godo med de simpla
 finkeljungfrurna!

Förr vi stodo stela, spända
såsom hackor — och som tända
 ljus i rotarna;
stumma, lystnande — och hörde
på förbannelser — och rörde
 ej på ögona.

Med kokarden midt i skallen
står nu krutsprängd, brun som tallen,
 styf i senorna,
som en kaja full, här sjelfva
flygelkarlen numro elfva
 vid Sprengtportarna!

G. S—i.