Lustigt leken gamla gossar!
Klar, som morgonsolen blossar
mellan molnena,
bland pensionsbref och qvittenser
i min ficka slanten glänser
genom trasorna.
Förr jag prygel tog och slängar
nu jag goda ord och pengar
tar af herrarna,
esomoftast gratialer
och hvar jul en blank riksdaler,
nött i kanterna.
Brännvin som ett vårregn duggar —
limpor äter jag — och tuggar
blott virginia;
skjortor mig ej mera fela,
nya äro skorna — hela
kommissbyxorna.
Men i kriget ack vi ledo —
utaf hunger, hvad de svedo
tomma tarmarna,
och ur porerna i vågor
svetten rann — bland rök och lågor
hveno kulorna.
Benen voro smala, slappa
liksom dankar, af de knappa
dagportionerna;
och som sammanslagna bräder
käftarna — som barkadt läder
torra, läpparna.
O, vi lågo i baracker
utan tak — och på bivacker
midt i vintrarna;
dock kossakerna vi klådde,
och i bara hjertblod tvådde
bajonetterna.
Tappert slogs jag i bataljer,
fick blessyrer och medaljer
vid Walkiala;
och se'n stryk af sjelfva satan
vid det tusan djefla Ratan
utaf Ryssarna.
Hvar jag der min näsa vände,
hett om öronen det brände;
polisongerna
sveddes — och på mången hjelte
uti värman blyet smälte
i moustacherna!
Det var svårt på alla ställen
ifrån Åland opp till fjellen —
glest om risparna
som om känslor hos de råa,
genompiskade och gråa
Muskoviterna.
Klarögd, som en aftonstjerna
var min lilla finska tärna;
men min käresta
mördad blef — det är detsamma —
För sin trohet . . . Fan anamma
de barbarerna.
Men en knekt ej höfves gråta;
må min svaghet Gud förlåta!
Marketenterska!
Vi ska läska våra strupar:
tre stop öl och tio supar
åt kamraterna!
Väl jag krita har, din smärta —
men, för hennes skull, mitt hjerta!
här är pengarna;
Fan må något skyldig vara
(det förstås för ölet bara),
skrif opp suparna!
Trumman går — gif akt, soldater!
spott ut bussarna, krabater!
kröken armarna!
Gör er färdiga att pimpla,
håll till godo med de simpla
finkeljungfrurna!
Förr vi stodo stela, spända
såsom hackor — och som tända
ljus i rotarna;
stumma, lystnande — och hörde
på förbannelser — och rörde
ej på ögona.
Med kokarden midt i skallen
står nu krutsprängd, brun som tallen,
styf i senorna,
som en kaja full, här sjelfva
flygelkarlen numro elfva
vid Sprengtportarna!
G. S—i.
