Jättan däri Storfårsa
|
| Från Jämtlandsposten nr. 141, måndag 5 December 1887.[1] |
Jättan däri Storfårsa.
Saga från Fors.
Upptecknat af O. D. E-m.
Långe fårrän dom hade gräve ut Ravensjön[1] å Storfårsen[2] va kvær, så boddene utpå Anön[3] två jätta, Starkodder å Härgrimer.
Härgrimer hade en fäsmö, såm hätte Sjöna Og.
Di dænnan brukte ælle sæmrar gå hite Storfårsen å ta lax’n.
’N Starkodder, såm hade fyre ærmär å va fali stærk, ste då pune fålle däri Storfårsa å to lax’n mä bara ærman: — si på dän tin var’e så tjukkt såm gröt tå lax häri Storåa. Å så kokte dom lax’n ti en stor en tjättel. Dom bodde däri stor skåla, just der jænväjen går.
Å ’n Starkodder han tykkte om a Sjöna Og han å, å så vart dom ovänner om a.
Så en gång to ’n Starkodder å kaste ’n Härgrimer åt brinnene fårsa, så han dråttne. Män a Sjöna Og sårde så fali hu, så hu kaste se ätte uti fårsen å joł å me se.
’N Starkodder hade en go vän, såm bodde i Bårgsjö, å hätte Boł i Bołby.
Dom brukte hälse på varann ælle sæmrar. Å då ’n Starkodder jekk te a Boł i Bołby, bar’n ællti e tånne lax pune vån ærma, såm han skulle je’a Boł. Då han kåmme fram sa’n ællti: “Jä błi så le ’n hänn laxätinga — lax te måran, lax te me’dan å lax te kväll.“
Når’n Boł i Bołby hälse på ’n Starkodder bar’n me se ’n æłg pune vån ærma, å sa’ han like tåke, att han vart så le tjöttätane.
Män en gång, nå en Starkodder skulle sta å hälse på en Boł i Bołby, så vart’n ihæłslegen tå Thora, dä på Wattjomsmoa. På graven hans våx e stor e græn mä tre kłiper, — å dän græna står grön än i dag.