Ja, nog är det roligt att rumla ibland
Och göra sin runda kring kärälskliga ställen,
Att sitta med rykande remmarn i hand
Och politisera i qvällen!
Ja, nog är det roligt på rummel att gå,
O, följde ej endast en morgon därpå!
Så lätt man om qvällen sig kände, så ung,
Och skrattsalfveor ljödo och sång hördes tona.
Men morgonen kommer. Man vaknar så tung,
Som bure på hufvu't man konungslig krona.
Ja, nog är det härligt att pläga sin kropp,
Men gräsligt att dagen derefter stå opp!
Till vattenbuteljen man sträcker den arm,
Som sändes att hemta långt ädlare varor.
Som samvetet qvicknar, — o Gud! — hvilket larm
Af kopparslagarnes väldiga skaror!
Ja nog är det ljufligt att tömma sitt glas,
Men dagen derefter är vattenkalas.
Hvad jordiska hyddan är bräcklig och svag!
Förlåt mig, min moder natur, om jag gråter!
Men ack! på en bål är jag bjuden i dag,
En morgon lik denna nu väntar mig åter.
Ja, »dagen derpå» är hvar endaste dag;
Hvad punschen är stark — och hvad menskan är svag!
