1.
Jag söker Jesu blod och kraft,
Som mig kan salig göra;
Ty mörkret, som mig fängslig haft,
Will mig i afgrund föra.
Mig hindra ock mång falska sken,
Att bli tillfyllest fri och ren.
2.
Jag bunden är i falskt begär,
Af egen lust bedragen:
Af lögnen jag förwirrad är,
Mig sanningen fråntagen.
Acl! jag är född en Adams bild:
När blifwer jag från Sodom skild?
3.
Utwärtes ting ej mitt begär
Må stilla eller lätta:
Min Jesus sjelf den födan är,
Som mig kan styrka, mätta.
Allena Jesu rena blod
Gör själen helgad, gifwer mod.
4.
Ej förr sann ro och själafred
Jag sinna kan och ega,
Än all den lust blir dämpad ned,
Som mörkret bragt till wäga,
Det nya lif då först uppgår,
När jag min wanmakt känna får.
5.
Än onda krafter kännas qwar,
Som anden ständigt plåga:
En hemlig trängtan han då har,
Fast under swag förmåga,
Att ropa: "hjelp! Din kraft och lif,
Af nåd, o Nådekälla, gif."
6.
Från egna wiljans drift och wal
Förlös mitt arma hjerta,
Som utom Dig har idel qwal,
Elände, ångst och smärta.
Hwarthelst i denna werld jag går,
Ej utom Dig jag hwila får.
7.
Din Andes nåd och ljufwa tröst
Kan själens mod förhöja:
De brunnar, der jag förr har öst,
Ej hennes törst förnöja.
Hon söker, hwarest Jesus är,
Och finner nog för sitt begär.
8.
Fåfänga bilder få ej mer
Mig hindra och förwilla;
Ty GUd det ljus i själen ger,
Som kan det sanna gilla
Och wisa himlawägens spår,
Den själen trygg i natten går.
9.
Du högsta fröjd och nöjsamhet!
Ur Dig är jag utfluten:
Låt mig ej af fåfänglighet
Från Dig bli utesluten.
Ack! wårda sjelf Ditt eget werk;
Min arma själ upplifwa, stärk.
10.
O Kärlekshaf! låt mig i Dig
Så döpas och nedsänkas,
Att ej om mig ewinnerlig
Må talas eller tänkas:
Ja, döda syndalifwet så,
Att i mig Du blott lefwa må.
11.
O högsta Frihet, gör mig fri
Från allt, som än mig binder:
Allt, utom Dig, är slafweri,
För själen band och hinder.
Blif Du i mig blott tänd och spord,
Jag sjelf i Dig tillintetgjord.
12.
O min Rättfärdiggörelse!
Gif nåd till daglig rening,
Att jag med Dig, o Helige!
Må stå i säll förening,
Och njuta lif och salighet
I tiden och i ewighet.
13.
Mig gifs wäl stunden någon blick,
Men hastigt den förswinner.
Ack! bringa mig dock i det skick,
Att jag Dig städse finner.
Din brud af bojan fängslas än;
Förloszare! ack, losza den.
14.
O, när skall min förströdda själ
Bli samlad, att hon hinner
Till ewig ro, till ewigt wäl,
Der hon sitt ursprung finner? —
Dock, hwad omöjligt syns för mig,
Min Gud! det anförtror jag Dig.
