Jag sökte så länge (af Wirsén 1898)
|
| Ur Andliga Sånger |
Jag sökte så länge för hjärtat en tröst,
En hvila för tärande tankar,
En ört för att läka mitt sårade bröst,
En hamn, där jag kunde slå ankar.
Jag sökte så länge, jag söker ej mer:
O Jesu, min hamn!
Din öppnade famn
Evinnerlig frid åt den längtande ger.
Jag sökte i tanke, jag sökte i sång,
Och ofta jag fann hvad jag sökte,
Men snart blef ånyo mig stugan för trång
Och ständigt min trånad sig ökte,
Tills ändligt åt andens odödlighetshopp
En källa så ren
I aftonens sken
För sökande pilgrim vid korset rann opp.
Den djupaste längtan i människobarm
Kan stoftet till hvila ej söfva,
Man söker den döfva med visor och larm,
Men sist den sig låter ej döfva,
Den tär med sin oro vår innersta märg,
Tills bäfvande sist
Man går med sin brist
Till Honom, som blödde på Golgata bärg.
Det spirar en ört i Bethaniens dal,
En ört vid Genesarets vågor,
Den läker mitt sår och den löser mitt kval
Och stillar de frätande plågor,
Den smakte så bitter i förstone väl,
Jag tog den emot
I ånger och bot,
Nu smakar den ljuf för min frälsade själ.
Jag äger Dig, Herre, då äger jag allt.
Hvad skulle jag söka i världen?
Dess njutning är gift och dess glitter är kallt,
Förrädisk den smekande flärden;
Jag sökte den fordom, jag söker ej mer,
Man tappar sig själf
I nöjenas älf,
Man finner sig själf, när åt Dig man sig ger.
Nu älskar jag mer, än jag älskat förut,
De blommande, jordiska stränder,
Ett skimmer nu breder däröfver sig ut
Från högre, lycksaliga länder,
Det hvilar en hälg öfver äng, öfver dal,
Och blomman står skön
I doftande bön,
I skogarne brusar högtidlig koral.
Men allt hvad jag ser är en skugga ändå
Mot fröjd som mig bidar i hoppet.
O Jesu, behåll och bevara mig så
Att ej jag må stanna i loppet
Men sträcka mig efter hvad frammantill är
Och komma en gång
Vid änglarnes sång
Till hemmet, där evigt Du blifver mig när!