Vermländingarne
Jag sjunger och dansar, så glad i mitt sinn'
Jag smög bort i skogen
Till Anna-lill trogen,
Och frågte så kärligt: »säg, vill du bli min?»
Först såg hon åt öster,
Så såg hon åt vester,
Sist såg hon på mej, sa'n och neg och sa': ja!
Och derför är jag nu så gla';
Ja!
Derför är jag nu så gla'.
Se'n tog jag i famnen min vänaste mö,
Och sporde den kära:
»Vill du mej förära
Till fästning en kyss nu så rosenrö'?»
Då log hon, min tärna,
Så blid som en stjerna,
Och rodna' på kinden och neg och sa': ja!
Och derför är jag nu så gla';
Ja!
Derför är jag nu så gla'.
Och, kkära Anna, nu frågar jag dej:
I glädjen och nöden,
I lifvet och döden,
Sej, vill du bli trogen och hulder mot mej?
Med tår i sitt öga
Hon såg mot det höga
Och räckte mej handen och neg och sa': ja!
Och derför är jag nu så gla';
Ja!
Derför är jag nu så gla'.
