Seglaren
1.
Jag slipper i främmande landet mer vara
ty löfte jag fått att till hemlandet gå.
På Kristus, det skeppet jag säkert kan fara
fast hotande stormar sig upphäva må.
Se flaggan den vajar i stäven,
ett lamm är avbildat därpå,
och blodröd och vit är hon även
och viftar dit skeppet skall gå.
2.
Guds eviga kärlek är farkostens roder,
Guds frid är salongen, där barnen få mat;
vi hava till skaffare Jesus, vår broder,
han framsätter maten på löftenas fat.
Men hytterna, de äro såren
Och barnen de mår där så gott,
där sova de friköpta fåren,
sin fristad de där hava fått.
3.
Vårt skepp blivit byggt uppå Golgata kulle,
en rövare var det, som provseglade.
Och ännu ej äro här platserna fulle,
i Kristus finns rum för de borttappade.
Vår mast är ett kors och vårt segel
är lammet, som hänger därpå,
ombord finnes även en spegel,
där barnen beskåda sig få.
4.
Och spegeln utvisar, att vi äro täcka
och klädda i snövit och skinande skrud,
och skrudarna ned över fötterna räcka —
den härliga dräkten vi fått utav Gud.
Se, vi uti blodet avtvagna,
fullkomliga äroför Gud,
ty synderna äro borttagna,
och vi äro Frälsarens brud.
5.
Fast ofta vi segla i motvind och dimma,
vi äro dock säkra på skeppet ändå.
ty Gud känner vägen, och vi få förnimma
han underligt styrer, men nådigt också.
Vi stå uti ring allihopa
och se på vår korsfäste Bror,
till syndare alla vi ropa:
Barmhärtigheten är stor!
6.
Snart äro vi hemma, Gud sitter vid styret,
och så går det hem uppå oförskylld nåd.
Med alla bekymmer Gud själv har bestyret
och fattas oss något — Gud heter ju Råd.
Se, går det till i Guds rike,
förlossning i blodet vi ha,
vi hava en Gud utan like,
som älskar oss, halleluja!
7.
I alla som faren på söndriga vraken
av egen rättfärdighet komna ombord,
här bärgas skeppsbrutna, här klädes var naken,
vår livbåt är ute, han heter Guds ord.
Fort fram med det blodröda tåget,
det duger att hålla uti,
ty blodet, ack blodet är något,
som kan göra syndare fri.
