Jan från Tuna

Jan från Tuna av Dan Andersson

Klädd som till vinter i stickande sol och med rosor i knapphål och hatt
går tiggaren Jan från Tuna sin väg genom dag och rolös natt,
sjunger om himlens härlighet och saligas lysande skrud,
knäböjer ofta bland nässlor och ljung och ber till sin barndoms Gud.

Galen och vild med rullande ögon, väser, viskar och ler,
kallar oss alla för syndens barn, dårar och ingenting mer
Visar sin blygd för ett tolvskillingsmynt åt begabbande gossars spe -
gnäller var kväll om sitt syndiga kött för flickan på Liljas kafé.

Sjunger bestraffande sånger om Adams förbannade säd,
om Lazari grav, om Sakkeus, som lopp till ett mullbärsträd.
Och sången om liten Sakkeus jag hörde när kvällningen brann:
"O, liten till växten var han, de föraktades yppersta man

men han ville dock se den mästaren, vars hjärta var kärlek och lag,
och mästaren sade: stig snarliga ned, i ditt hus vill jag gästa i dag!"
Och följd som profeten av hånande rop, går Jan från Tuna bort
att vrida de smutsiga händer och be att all vredenes dag må bli kort.

Hest harklas sången som kråkors krax ur tomt och ihåligt bröst -
men drängarna skratta; vilt faller hans hår, mognat till dödens höst.
Du kan skratta som drängarna skratta, men om nåd till att fatta du får,
skall den galne och natten och sången ge ditt hjärta oläkliga sår.