1.
Jerusalem, du Herrens nya stad,
O, wore jag i dig!
Upp till din höjd jag ser i hoppet glad,
Och längtar innerlig.
Åter snabb än fågelns wingar.
Högt öfwer berg och dal,
Min frälsta själ sig swingar,
Till himlens ljusa sal.
2.
War helsad, du Guds undersköna borg,
Låt upp din nådeport!
Så fröjdefull jag går från jordens sorg
Till denna sälla ort.
Då slut är all min möda
Och lifwets bittra strid,
Ej tårar mera flöda,
Allt är förbytt i frid.
3.
O sköna dag, när skall till ewigt gagn
För mig en gågn du gry,
När skall min själ uppå Elie wagn
Till Herrens sköte fly?
När skall jag henne gifwa
Uti Guds trogna hand
Ewinnerlig att blifwa
I härlighetens land?
4.
Hwad tallös hop jag ser församlas der
För Herrens anlete!
Guds rikes barn, hans eget folk det är,
Och kronor bära de.
Mig ock en krona sändes,
Som Kristus lofwar blid,
Till tröst i mitt elände
Och mina tårars tid.
5.
Profeter och apostlar ser jag der,
Blodswitnen utan tal,
Som Kristi kors med seger burit här
I jordelifwets qwal.
Nu hafwa de stor winning,
Nu stå de utan men
Med strålar kring sin tinning
Uti Guds klarhets sken.
6.
Hur skall ej jag också med högsta fröjd
En gång i paradis
Frambära, frälst, för Gud i himmels höjd
Mitt hjertas lof och pris!
Samt der med änglars tunga
I oförgänglighet
Ewinnerligt loffsjunga
Min Guds barmhertighet!
7.
Guds helga stad, o Guds Jerusalem,
Min längtan står till dig.
Med Herrens folk i saligt, ewigt hem
Församla också mig!
Högt öfwer stjernesalar
Min själ går hem till frid.
Gud, som oss wäl hugswalar,
Ske lof till ewig tid!
