Jordiske nöjens ofullkomlighet
|
Liksom ett bi på blomster vilar,
och drager sötman av mång ljuvlig ros,
som äntlig sist, av vintrens ilar,
förtorkas bort, och sviner snart sin kos,
den söta saften ända tar,
och torra stjälken lämnas kvar:
Så ock min själ oroligvankar,
och sökerro i jordiska nöjens prakt,
de synas ljuva för mina tankar,
och dra min längtan med en häftig makt,
de säga mig: din åtrå får
sin fyllnad, när du oss ernår.
Men ack! de är, som blomster, svaga,
de fallna av, liksom de lysa mest;
de nöjen, som oss här betaga,
vid dem har bräcklighet sitt välde fäst:
de söva sinnet till en tid,
sen vaknar det i dubbel strid.
Ack! var skall jag den rosen finna,
där själen min kan ymnig föda få?
När skall min längtan en gång hinna
den hamn, där hon kan evig vila nå?
Hon famlar fåfängt världen kring,
hon finner brist i alla ting.
O du! som längtan själv har stiftat,
O Fud! som själv är kärlekens magnet,
du, som naturens verk så skiftat,
att deras grunder är förgänglighet,
ack! drag min längtan in i dig,
du all tings ursprung! mätta mig.
O! kunde jag mig rätlig skilja
från alla band, som göra mig till träl!
Du, stakra kärlek, drag min vilja,
du, djupa vidhet, upplys själv min själ,
att hon i dig må bli förnöjd:
då saknar hon ej jordisk fröjd.
Jag längtar Gud, ditt väsend' skåda,
att jag dig obehindrad älska må;
de brister, som än vid mig låda,
som starka dimmor, mig i vägen stå:
jag längtar i det ljuset bli,
som gör min själ från mörkret fri.
Så långt min tro kan dig omfatta,
så högt förnöjs min anda uti mig:
ack! kunde mina mina krafter matta,
från jordens grus, så högt upplyfta sig,
att stadigt på ditt väsend se,
och dig fullkomlig dyrkan ge.
Då vore jag, i detta livet,
lycksalig ren utav den helga lag,
och, i det hopp, som du mig givit,
blott väntade en glad förhöjnings dag,
på vilkendå det ljus gick opp
som stillar längtan, tro och hopp.