Jul-Kalender 1887/Grafven i ödemarken
| ← Kalle Petter. |
|
Säg ej!. → |
Grafven i ödemarken.
Hvems är grafven djupt i ödemarken,
Dit on banad stig ej leder vandrarn?
Hvems det stoft, som der i kullen gömmes,
Dit med minnets kransar ingen går?
Dit on banad stig ej leder vandrarn?
Hvems det stoft, som der i kullen gömmes,
Dit med minnets kransar ingen går?
Ej förnims en sägen, som förtäljer
Hur, då än hans hjerta slog, han nämdes;
Intet rykte, gånget genom tiden,
Ger en tydning om hans bragders tal.
Hur, då än hans hjerta slog, han nämdes;
Intet rykte, gånget genom tiden,
Ger en tydning om hans bragders tal.
Dock kanske han stred i lifvets dagar
För det ädla, som vårt hjerta vidgar,
För det sköna, som till själn oss adlar,
För det sanna, som till Gud oss för.
Höll kanske han älskadt mer än annat
Detta land, som nu så kärt vi hafva,
Stred kanske han käckt i farans dagar
Att det värna och i striden föll.
Detta land, som nu så kärt vi hafva,
Stred kanske han käckt i farans dagar
Att det värna och i striden föll.
Skönt är så att om den döde tänka,
Der han hvilar af vår tid förgäten,
Der hans grafhög, lagd med omsorg, vitnar
Att han ärad af sin tid den fått.
Der han hvilar af vår tid förgäten,
Der hans grafhög, lagd med omsorg, vitnar
Att han ärad af sin tid den fått.
Hur än var, i stilla ro han slumrar,
Ostörd af den tid, som glömt hans minne,
Likasom han sjelf förglömt i döden
Lifvets kif och mången oförrätt.
Ostörd af den tid, som glömt hans minne,
Likasom han sjelf förglömt i döden
Lifvets kif och mången oförrätt.
Endast vördna’n, städs bland känslor ädlast,
Någon gång hans graf förtroligt nalkas.
Att vid den, der ingen marmor bländar,
Minnas lifvets väg och lifvets mål.
NI.