Jul-Kalender 1887/Några veteraner från 1808 och 1809 års krig
| ← Flingor. |
|
Sorgens välde. → |
Några veteraner från 1808 och 1809 års krig.
(Ur framlidne slottspredikanten, vice pastor A. Lindmans brefconcepter.)
„Till min broder i Åbo.
Eura predikantbol, den 2 December
Sistlidne måndag, den 29 November, hade vi
våra grånade hjeltar från 1808 års krig samlade
å prostgården, der de fingo förtälja de
bedrifter och öden de utfört och genomlefvat
för ett halft sekel tillbaka. Om det lyster
dig att, höra, hvad de gamle ännu viste berätta från
förflydda ungdoms dagar, så läs deras korta biografier
uti efterföljande rader. Jag framställer för dig
först hjeltarne frän moderkyrkoförsamlingen, hvilka
äro:
l:o Gabriel Lindros, född i Uskela 1788; ingick 1808 som reserv N:o 61 Grönstedt, vid Bjerno kompani, under Kapten, sedermera Major E. von Willebrand till Koskis i Uskela befäl; marscherade 1808 vid krigets utbrott till Sveaborg; samma år soldat N:o 121 vid sagde kompani; öfvervar Sveaborgs belägring och kapitulation, hvarelter han hemförlofvades. Men sorgligt var hemmet och enformigt lifvet, han brann af begär, att ånyo få pröfva ödet på stridens fält, flydde derför till Åland, der han tog namnet Lindros, och fördes sjöledes till Österbotten, hvarest han landsattes vid Brahestad, under löjtnant von Köhlers befäl. Allhelgonadagen samma år firade han i striden vid Kalajoki kyrka, der han blef åsyna vittne till tvenne sina stridskamraters mord, hvilka igenkända af fienden, af deras medhafda pass frän Sveaborg, stryptes på sjelfva kyrkogården. En vecka senare deltog han uti en annan strid, som levererades något norr om sagde kyrka vid en liten å, hvars namn gått ur hans minne. Här fick han kontusion af en kanonkula, som dock ej hade några påföljder. Marscherade så fortfarande åt norr ända till Torneå, der vinterqvarter togs. År 1809, Fastlagssöndag, uppblöts från Torneå, och bataljonen kom till Piteå, der den gjorde halt, sedan en del af manskapet, bland dem Lindros, blifvit med transporten afskickade till Skelefteå. Marschen fortsattes söderut, hvarunder han deltog i slagen vid Umeå, Hörnefors och Ulåfors. Uti affären vid Hörnefors träffade hans säkra lod en rysk major, som häraf föll och bet i gräset. För denna bravur belönades Lindros med tapperhetsmedaljen i silfver, hvilken han ännu bär i Svärdsordens band. Medaljen, på hvars framsida är Carl den XIII:s bröstbild, har på åtstående sidan, besynnerligt nog, följande påskrift: „Folkets väl min högsta lag“, i stället för den vanliga: „För tapperhet“. Men man var fattig på silfver och måste ithy utdela hvad man hade. Tvenne andra Finnar fingo för samma slag hederstecken. ― Efter slutadt krig kom L. till Umeå, der äldre bland manskapet erhöllo tillstånd att gå uppsöka sina hem, men de yngre, hvartill Lindros hörde, fingo qvarstadna i krigstjenst. Påföljande vinter tillbragtes i Gefle och våren i Westerås, derifrån tåget gälde till Stockholm. Här förafskedades han med von Döbelns föspassning, hvilken sedermera hlifvit honom frånstulen, och öfverreste till hemlandet. Blef dräng, sedermera landbonde och sist arrendator å Karvela Vähätalo boställe, hvilket han måste afträda nästa midfasto. Ehuru han städse varit en nykter och flitig arbetare, blir hans framtid nog mörk, när han lemnar bostället, hvilket han vanhäfdadt emottagit, och som trots all ospard möda, ej lemnar honom annat öfrigt än ― skulder. Mannen, fastän han redan bär det 70:de året, är ännu kry.
2:o Henrik Eskola eller Eskolin, är född 1787; ingick vid kongliga Åbo läns landtvärn 1808, under N:o 38. Efter många besvärligheter och på många omvägar kom han sagde år till Åland, der Gyllenbögel samlade sin frikorps. Här ingick han bland de tappres leder och öfverfördes med dem sjöledes till Österbotten och landsattes vid Kaskö. När de anländt hit, kom underrättelsen, att ryssen brände och plundrade i Nerpes, hvarför de frivillige genast skyndade dit. Ryssarne retirerade vid första anblicken af Gyllenbögels gossar åt Kristinestad och Lappfjerd, der vid Tjuka by skott vexlades. Finnarne fattade nu posto här och började uppkasta batterier. Men en dag (16 juli) anföllos de äter af fienden, deraf en blodig kämpalek uppstod, som varade hela dagen igenom, tills ryssarne började vika, förföljda af finnarne, till närheten af Björneborg. Meningen var att drifva ryssen i Kuumo elf till laxföda; men de fingo ordres att återvända till Lappfjerd. Härifrån marscherade han till Wasa och for derifrän med sjuka och blesserade sjöledes öfver till Westerbotten, der han kämpade i de blodiga slagen vid Umeå, Säfvar och Ratan samt i flere förpostfäktningar. Vid Uleåfors fick han kontusion af en kanonkula, som afbröt hans närstående kamrats gevär, och han jemte flere andra föllo afdånade till marken. Efter krigets slut vistades han i Umeå, der han ock, såsom bräcklig och oförmögen till vidare krigstjenst, enligt Generalbefälhafvaren, Generalmajoren samt riddaren med stora korset af Kongl. Svärds orden, Baron von Döbelns resolution, afskedades med vitsord, att han under tjenstetiden sig troget och väl skickat. Hans afskedspass, hvaraf afskrift här bifogas, är dateradt Umeå den 20 mars 1810 och undertecknadt af F. Toll och G. A. I. Montgommery. ― Han kom jemte några andra i en liten båt öfver till Finland. Har sedan 12 år varit blind, hvilket är en följd af omförmälde kontusion, besvärligheterna och en i brist på nödtorftiga kläder blottställd belägenhet under kriget. Han bor fattig i ett torp. Men oaktadt blindheten och fattigdomen är han en pratsam och munter gubbe. Hans panna klarnar, då han berättar huru Finnen gaf fienden på ryggen, och han biter på tand, när han omtalar svenska öfverbefälets smutsiga mandater. Han egor ett lyckligt minne, och vet förtälja krigets gång i dess minsta detaljer.
Afskrift af Eskolas afskedspass:
„I grund af General Befälhafvaren, General Majoren samt Riddaren med stora korset af Kongl. Svärds orden Högvälborne Herr Baron von Döbelns Resolution af den 19:de Februari innevarande år, varder Landtvärnisten vid f. d. Kongl. Åbo läns Landtvärn N:o 38: Henric Eskola i anseende till Hans bräcklighet som gjör honom till vidare tjenstgjörning oförmögen härigenom från Regementet och krigstjensten afskedad med dett vittnesbörd att Han under tjenste tiden sig troget och väl skickat: Hvilket vederbörande till efterrättelse länder.
Umeå den 20 Mars 1810.
På General Befälhafvaren m. m. Högvälborne Herr Baron von Döbelns Befallning Major, Befälhafvare ooh Commendant i Umeå, samt Riddare af Kongl. Maj:sts Svärds orden.
Afsked för Landtvärnisten N:o 38: Henric Eskola.“
3:o Matts Wall, född 1778; ingick kort före kriget såsom reserv N:o 1 vid Masku kompani. Kommenderades till Sveaborg, hvars belägring och kapitulation han öfvervar. Hemförlofvad trädde han ej mer under fanorna, utan blef dräng och tjente så länge krafterna medgåfvo. Är nu med sin 80 åriga hälft fattighjon ― ― ― ― ― ―.
Nu följa Eura gubbarne.
4:o Henrik Ström, född 1786; ingick 1805 vid Åbo läns lifkompani under N:o 13 samt kapten Focks till Saustila i Sagu befäl. Blef, när kriget utbröt, beordrad till Sveaborg, der allt, efter hans utsago, var i största ordning. Qvarblef här öfver kapitulationen, då han med grefve Kamenskis pass, författadt på ryska språket och dateradt: Helsingfors den 21 april (gamla stilen) 1808 hemförlofvades. Här qvardröjde han ej länge, utan föredrog kulregnet framför hemmets osäkra lugn, uppsökte sina vapenbröder på Åland och sällade sig till Gyllenbögels fana. Kom sedan sjöledes till Kaskö och utstod blodbadet vid Lappfjerds kyrka, och var bland dem, som ämnade ha fienden i Kuumo böljor. Utom smärre skärmytslingar, i hvilka han deltagit, har han bevistat tvenne hetare strider, hvilka hans minne ej numera kan namngifva. ― Följde den trasiga, men tappra hären öfver Lappmarkernas drifvor ända till Umeå, derifrån han med några kamrater efter freden återvände till hemlandet. Under Sveaborgs bombardement har han blifvit lomhörd. Gubben är en bland kapellets längsta karlar, och måtte som ung varit en prydnad i de leder han stätt. Men åren hafva krökt hans rygg och han går framlutad mot grafven. Är en fattig torpare.
5:o Johan Wacker, född 1784; ingick som reserv N:o 48 vid Masku kompani under kapten Lodes befäl. Kommenderades vid krigets utbrott till Sveaborg och såg dess styrka och fall. Hemförlofvades efter kapitulationen, men trifdes hellre bland kanonernas dån och mördande kulor, när försvaret gällde ett älskadt fosterland, än i hemmets osäkra frid, hvarför också han rymde öfver till Åland och lät inskrifva sig i Gyllenbögels skara. Kom sjöledes till Kaskö, utstod affären vid Lappfjerd och Ny-Karleby och följde armén åt under det ledsamma tåget till Torneå i vinterqvarter, till hvilken eländiga hvila vägen gick genom många besvärligheter och strider. Ifrån Torneå trängd af öfverlägsen fiendtlig styrka öfver svenska gränsen, råkade han i fångenskap, derifrän han dock snart befriades och fick pass för resan till hemmet. Är mycket nervsvag och darrande i följd af en kontusion, som han fick å Sveaborg, då han en dag skulle föra kaffet åt fänrik Tavaststjerna till högvakten, under det fiendens kulor och bomber som värst haglade öfver fästningen, och af hvilka en sträckte liflös till marken en med Wacker samtalande kamrat. Han besitter ett uselt torp. ― ― ― ― ― ―
Till sist hjelten från Karinais.
6:o Johannes Rask, född 1784; ingick i krigstjenst vid 20 års ålder såsom styckekarl N:o 13 under Major Uhlanders befäl och stationerades vid krigets början å Sveaborg såsom artillerist. Förblef der intill kapitulationen, då han med sina olyckskamrater fick komma hem. Han berättar, att en dag, under det fästningen belägrades, stod han på vallen bredvid sin kanon; kulorna hveno förbi hans öron, en bortkastade hans hatt och splittrade dess kokard. När han nu skulle betala fienden med samma mynt och fyrade af sin kanon, krossade lavetten hans venstra fotblad, hvarefter han visade oss ärret. Hemkommen från Sveaborg lärer hans blesserade fot hin drat honom att följa kamraterna till Åland. Rask är en munter gubbe och har sedan flere år varit rotfattig.
Du känner nu redan denna lilla flock, som nog gjort skäl för sig, att förtjena namn af fäderneslandets tappre söner. Sorglig var anblicken af desse halte, blinde, darrande och döfve hjeltereliquier, hvilkas bjessor grånat af vedermödorna och åren. Sjelfva sågo de lugna ut, lika färdiga som under framfarna tider att försaka allt, lida allt.“
— ndm —.