Jul-Kalender 1887/Ynglingens bön

Ynglingens bön.

[ 1 ]

Ynglingens bön.

(Ungdoms-dikt af J. J. Wecksell).

O Gud! till dig fran verldens strid och larm
Min tanke flyger hän, min bön så varm!
Mitt hopp, min kärlek, du mitt väsens frid!
Ditt barn jag vara vill i evig tid.

Mitt ord, min suck, min klagan och min tår,
Oändelig i nåd du rätt förstår.
Förlåtande, förbarmande du ser
Till hjertats svaghet med försoning ner.

[ 2 ] Så hör min bön! Som blomman öppnar sig
För vårsol mild, jag öppnar mig för dig;
Som blommans tår tar himlens skönhet an,
Jag i din nådes blick mig rena kan.

O led mig du allt mod din stjornas ljus
I blomsterdalars suck, i stormars brus,
Och slocknar stjernan, o så låt mig då
Uti dess afskedsblick bortslockna få.

Låt ej förgäfves mig ha vaknat opp
Till lifvets skönhet, evighetens hopp,
Tillfredsställ du min unga längtan varm,
Då dör jag ej förskjuten, ensam, arm.

Låt dessa tankar, födda i min sång,
I lifvet verklig-gjorda bli en gäng,
Att, när jag dör, de vid min dödssäng stå
Och saligt le och hviska: Minns du då?

[ 3 ] Din kämpe vill jag bli, o Gud! på jord,
En kämpe för allt ädelt, högt och stort,
Ty allt hvad ädelt uppå jorden ler ―
Det är din bild jag i dess strålar ser.

Och gif mig kraft att gå i lifvet fram,
Din lära följa hög och allvarsam.
En yngling är jag. Än på dunkel färd
Gå mina drömmar i en okänd verld.

Men också jag ett mål i lifvet har.
Ej döden blott. Ack nej! en stjerna klar
I hoppets morgonrodnad vinkar skön ―
Att hinna den ― det är o Gud! min bön!

Hon manar mig: framåt på lifvets väg,
Dess guldsand fiska upp med ädel håg,
Vid sanningens, det godas fana strid,
Och spegla ej din bild i veklig frid.

[ 4 ] Dig följer jag, du stjerna i det blå!
Du skymmas kan, men aldrig nedergå.
Guds röst du är. I dina strålar säll
Jag möter lugn min sista lefnadsqväll.