[ 32 ]
Jul.
Der falla små hvita stjernor
Från höga himmelens famn,
De bäddas till sist i drifvan
Förglömda, förutan namn.
Men öfver det hiila täcket
Snart bjellran klingande far
Och manar så månget minne
Till lif från flyktade dar.
Och engeln, den kända, kära
Och aldrig förgätna gäst
Hörs tälja igen sin saga
Om julens signade fest.
Den fest, som ej tid förbleknar,
Hur sjelf han ock vexling bär,
Den fröjd som har högre ursprung
Och derför ovansklig är.
Vi minnas den gröna granen
I glittrande härlig skrud,
De otvungna glädjeropen,
De fromma psalmernas ljud.
Der strålar det helga templet
Igen som i forna dar —
„Träd in“, så mäktigt det ljuder
„Och glöm hvad du pröfvat har!“
Träd in och hemta af friden
Dess skönaste, bästa gärd,
Att sedan du frid kan bringa
Också till den sjuka verld;
Att sedan du glad kan möta,
Den signade juleqväll
Och barnens strålande blickar
Också i ditt eget tjäll.
V. L.
