1.
När aftonsolen faller
på Floras rosensky,
kring mina fönstergaller
jag ser en fjäril fly.
»Du lilla sammetsblomma»,
jag viskar rädd och lyss,
»ack, om du ville komma
med nöjets första kyss!»
2.
Men förrn den ystra sprätten
har valt sitt föremål,
jag blyg vid toaletten,
mig ser i daggens skål:
Vad nöjen kring mig leka
i spegelns sköna glas!
Vad milda vindar smeka
min fina blomstergas!
3.
Se, var min brudgum svingar,
så glänsande och grann;
ack, se vad gyllne ringar,
till vigsel kommer han!
I skygd av gröna lansar
jag står så skälmsk på lur
och tänker: fågeln dansar
snart i min jungfrubur.
4.
Han nalkas. Hjärtat bävar…
jag fönstret sluta bör…
Men om jag husrum jävar,
den späda sylfen dör?
Så, tvekande, jag dröjer,
tills i min famn han far,
och kyss på kyss nu röjer,
vad tacksamhet han har.
5.
En lysmask i det gröna
ren bröllopsfacklan tänt,
och många blommor sköna
till vittnet Flora sänt.
Beställsamt klockarn springer,
herr Västan, liten skalk,
och till vår högtid ringer
med blåa klockans kalk.
6.
Prästkragar kring oss vicka
med sina strukna fräs,
och för sin ämbetsbricka
de fordra litet fjäs.
Den blyga nattviolen
vill vara anonym
men strör kring kullerstolen
den finaste parfym.
7.
En päll så skön man finner
visst ej i Hindostan,
som den naturen spinner
högt över hjässan, grann.
Dock kronans myrt begjutes
med sakta pärleregn,
och jungfrun lycka slutes
i höga makters hägn.
8.
Tulpanerna så raka,
brudriddarna, i rad
stå i gevär och vaka
som på en stor parad.
Narcissen, blek om kinden,
de tappras officer,
står smal och bjöd för vinden
och nåd av Astrild ber.
9.
Vid aftonrodnans skimmer
fylls klara nektarbål’n;
man glädjesorl förnimmer
kring vida bröllopsgål’n.
Små systrarna de nicka
med vänlig bifallsmin,
och Flora själv ses dricka
min skål av daggens vin.
10.
Ett prydligt brudtal håller
en trast i närmsta al;
av tusen rösters joller
genljuder lundens sal.
Rågskäran på sin giga
där knarrar i en vik,
där syrsan, liten piga,
hörs drilla sin musik.
11.
Och dansande nu surrar
en myggsvärm, yr och glad,
och ned i gräset hurrar
en humla kring vart blad.
Ack, vad mitt hjärta spritter
vid glädjens symfoni!
Allt vimlar som ett glitter,
allt viskar: »Lycklig bli!»
12.
Men dunkla slöjan höljer
nu skog och hav och strand;
då jag min brudgum följer
till Amors gömda land.
Vad sälla drömmars skara,
hur ljuv min framtid ler!
Dock — ho kan väl förklara,
vad endast natten ser?
13.
Snart syns Aurora glänta
på österns port,
och Febi fålar vänta
att föra guden fort.
En fläkt då, flydd ur fållen
av purpurmanteln, rör
vid kavaljersparollen
och den i luften strör.
14.
Knappt ser min älskling detta,
förrn otacksam han flyr
på blomstervingar lätta
till nya äventyr.
Den glömda bruden gråter
i lilla huvan än.
och suckar: »Aldrig åter
fås denna natt igen.»
