Kärlek utan barn (Hufvudstadsbladet)
|
| Hufvudstadsbladet 24 april 1910 (Index:Hufvudstadsbladet 109 24 04 1910.djvu) |
[ sida ]
"Kärlek utan barn".
En problemdebatt med en anarkistisk inledare.
(Från vår Stockholmskorrespondent.)
Stockholm, tisdag.
Den outtröttlige hr Hinke Bergegren, de svenska ungsocialisternas ledare, har på sistone ånyo framträdt ur den obemärkthet, hvartill han fann det passande att draga sig tillbaka efter mordet på general Beckman i somras. Det sammanhang,hvari han nu låtit tala om sig, är på visst sätt nytt; ty visserligen har "den fria kärleken" länge vari! en af hans små specialiteter, men han har nu utvidgat detta kapitel på ett sätt, som kommit rätt mycken uppståndelse åstad. Under de senaste veckorna har han nämligen i Folkets hus hållit en serie af föredrag öfver ämnet "Kärlek utan barn" och har i dessa gjort sig till nitisk förkämpe för användandet af preventiva medel i syfte att inskränka eller förhindra barnalstringen.
Ehuru gifvetvis den beryktade anarkisten saknar hvarje förutsättning, utom svadan, för ett taga till ordet i en så ömtålig och viktig fråga, har han ej behöft beklaga sig öfver brist på publik. Det finnes alltid en hel del folk, som lockas af ett dylikt ämnes "pikanteri", i synnerhet när föredragen ena gången annonseras såsom tillgängliga "endast för damer", den andra, "endast för herrar". På föreläsningarna af den första kategorin lär f. ö. en ej ringa del af publiken utgjorts af damer ur de borgerliga klasserna.
Det har likvisst närmast, varit till arbetareklassens kvinnor, som Hinke adresserat sig. Och han har kunnat fira den lilla triumfen, att en förening af arbetarekvinnor på hans initiativ kommit till stånd med syfte att "arbe!a" för spridande af kännedom om de preventiva medlens välsignelser.
Den tanke, som ligger under detta "sträfvande", är nog inte bara densamma som nymelthusianismens, hvilken som bekant var benägen att tro, att de preventiva medlen skulle lösa heladen sociala frågan. Det vill af åtskilligt,som i detta sammanhang sagts både af hr Bergegren och hans lärjungar, synas, som om rörelsen i främsta rummet vore afsedd att "sätta samhället i gungning", som ju älsklingsfrasen lyder — ty om arbetarne upphörde att fortplanta sig, blir det ju "öfverklassen" själf, som får bekväma sig till att hålla industrins hjul igång och låta sina söner spela rollen af "kanonmat"!...
Det finns väl föga eller ingen utsikt till att denna plan, om den existerar, skulle kunna krönas med framgång; men att ett starkt inskränkande af barnantalet skulle kunna för landet medföra oberäkneliga vådor, är uppenbart. I syfte att sprida upplysning härom ha nu krafter satts i rörelse; ett stort protestmöte mot hr Bergegren har redan hållits och torde komma att efterföljas af flere. Härvid ha mycket beaktansvärda uttalanden gjorts, i synnerhet af professor Santesson, som likväl enligt undertecknads uppfattning inlagt alltför mycket moraliserande i en polemik, där rent nationalekonomiska och läkarvetenskapliga synpunkter borde få gifva utslaget, åtminstone om det ringaste intryck skall kunna göras på de skaror, som villigt sluka hr Bergegrens ord såsom en mästares. Bergegren, som säga hvad man vill för resten onekligen är en klippsk karl, skyndade sig också att efter professor Santessons föredrag förklara,att man i dennes uttalande saknade någon gränsskillnad mellan hvad det var moralisten haft att säga och hvar läkaren framlade sin erfarenhet.
Det torde för öfrigt kunna starkt ifrågasättas, om denna motagitation, som icke alltigenom kan sägas uppfylla rimliga anspråk på vederhäftighet, hur välmenande den än må vara, är det rätta sättet att få bukt med den fara, som här dyker upp. Vederhäftiga och verkligt utredande uttalanden i tryck af läkare och nationalekonomer torde ha långt större förutsättningar att här uträtta något än en diskussion, till hvilken en stor del af publiken infunnit sig i hopp att få höra något sensationellt — och äfven far detta hopp uppfylldt, ty diskussionen råkar stundom in i spår, som i ingående debattering af människolifvets intimaste funktioner ej lämnar något öfrigt att önska.
F. ö. förefaller det föga troligt, att hr Bergegrens propaganda skulle väcka någon mera omfattande resonans inom arbetarlägret. Hittills ha åtminstone icke i Sverige de socialdemokratiska massorna och ej heller deras ledande man hyllat nymalthusianismens principer. Om den partiet närstående nationalekonomen professor Wicksell gjort det, har motsatsen varit fallet med läkaren professor Wallis, som äfven står partiet nära. "Om vi skulle uppställa frågan", yttrade denne för två år sedan, "huruvida svenska folket blefve rikare, om det minskades till en half million, så måste det svaras nej; ty ett folks rikedom är i främsta rummet folket själft och dess Iefvande krafter, som kunna frambringa värden." Emellertid är det ju bekant, att en inskränkning af barnalstringen på senaste tid börjat göra sig gällande ej blott, såsom hittills hufvudsakligen varit fallet, inom den romanska världen, utan äfven iden germanska hufvudstaten, Tyskland, hvarför denna tidning också nyligen i en kort artikel redogjorde. Måhända står, i trots af att dess bättre samtidigt härmed äfven mortaliteten, särskildft bland späda barn, aftagit, en betydande del af Europa inom en ej alltför aflägsen tid inför nödvändigheten af att premiera barnalstringen, såsom man f. n. sträfvar att småningom kunna göra det i Frankrike.
Trots de politiska vådor nationalitetens fortgående minskning i nämnda land medfört, har det dock onekligen sina svårigheter att i detta hänseende uppställa Frankrike som en, skrämbuse. Ty har nativiteten minskats år från år, har också nationalförmögenheten år efter år ökats. För ett par år sedan uppgick enligt en då verkställd statistik den genomsnittliga förmögenhet hvarje fransk man eller kvinna äger till cirka 13,000 fmk; och i intet land på jorden är nationalförmögenheten så jämt fördelad som Frankrike.
Puck.