Köke

Köke av Fredrik August Dahlgren

I spisen dä brann e häjdunnrande brase,
så lôgen slog opp te dä minste e aln,
å köksa ho stog där ve halla å mase,
å törk’ sej i syna iblann mä e trase,
men pigera ällers di satt å spann garn.
På golve en såg di små härrskappes barn
i granrise tull’ sej å leke å rase,
så damme dä rök ännsom mjöl i a kvarn.

Frå golv å te tak där va hyllera fulle
mä don åttå kopper å järnbläck å ten,
som glysste så grannt, licksom änna di skulle
ha vôr’ åttå sjôlveste selvre å gulle,
å brasa mot dômm, som mot späijler, ga sken.
Men gryter en mängd åttå järn, malm å sten,
som nôgre va platte å annre va kulle,
di stog unner bänkaan på fyr’ äll tre ben.

Tvârrs övver bå längda å bredda i take
på grove å modie kroker ’tå järn
häng brögääl så smeckfull mä kake ve kake,
att bröspetta int ann’ än svegte å knake
för all den smälldusen å knafft ôrka bär’n.
Te räckne var kake, dä kunn’ ingen gärn’;
å palten - näj allri en såg fôll dess make, -
där hang tåcken hopper, så kav en ble fäln.

I spisen ett stöcke frå brasa satt katten
å tvätt’ sej i syna, som jämt han va van;
men katta ho låg mä tre onger i hatten,
som köksa hadd’ slängt i a vrå, sänn ho hatt’en
å slet’en så pass att ho mer int kunn’ ha’n.
Lell katta hadd’ töckt att finuli dä va’n,
å däfför, som sagdt, i beschlag hadd’ ho tatt’en
å laggt sej på barnsäng i den härom da’n.

På eel stog e gryte, den stôrrste på jola,
för när ho va full å skull’ löfftes åttå,
feck drängera hjälpe, bå Petter å Ola.
Nu köksa ho stog å arbete å mola
å vände e fläskhalve te å ifrå
mä gaffel, som näggum int va blann di små.
Men barna kom kring’a mä brö ifrå bola
å doppa i flôte, som flöt oppepå.

På kroker på stötta te spisen dä hängde
så faschlitt mä nöckler, etthunnra kanski, -
på en gang fôll ingen hadd’ sett tåcken mängde,
å sômma halltanne kvarter héll i längde,
å sômma va små, ja’ vill sije, som gli, -
te källrer å boer å skåp å skaffri.
Jämt barna drev te, så di skramla å slängde,
men köksa ble rasa å skrek: "asch, lôtt bli!!"

I kvällninga in ifrå laggåln kom Stina
å Maja mä annteli smâling å prat;
di bar mä e såstang den store mjôlktina,
så pinfull å tong, att di stanka å grina.
Sänn sila di mjôlka i bonker å fat
så djupe, att håcken som såg dômm ble flat.
Men Stina ho gränga att krettura sina,
så rässom dä va skull’ i gåln int finns mat.

När klåcka slog åtte i härrskappes kammer,
då va dä den tia, som hvar å en vet,
när matlusta kommer som vârrst å annammer
bå drängers å pigers åfanntlie vammer;
å köksa ôt alle skar te hvannsin bet’,
som skrôvitt va stor å som skrôvitt va fet,
slog i sänn ôt drängera redie drammer,
sätt’ allting på bolbänken, gröten brevét.

Nu drängaan kom in å sätt’ ner sej ve bole,
men pigera stog, som dä bruka te ske,
å alle la nävaan tehoppers å gnole
för sej Fader vår, fast en hörd’ inte ole;
å när di hadd’ lôse sin bön, feck en se
hva pass här i vâla en mage tôl ve.
När intnô fanns kvar te å tugge å mole,
så slecka di skia å las en gang te.

För da’n va nu slutadt å alle va trôtte;
eel släcktes, å skôlera vroks i a slârk,
å spjälle sköts te, så att - Gu mej fôrlôtte -
ja’sijer att vârt ble dä som i a potte.
Bolbänken drogs ut te ett liggställningsvârk,
å där kröp nu pigera ner i sin sârk
å feck unner fäel så inlitt sej godte,
att langt ut på backen en hörd’ hur di snark’.