Han va en stor å grov, uhäjli khär,
mä näver kav som gjorde åttå lä’r,
å fötter änna licksom järbåtsflaker.
Ve Varmlanns jägrer tjäna han e ti;
när ufre’n ble, då kom han ut i kri
å feck känn’ på hur krut å kuler smaker.
Han bruka sett’ å tale om iblann,
hur han ve Läppsi va mä Kal Johann
å kridd’ mot Rysser, Prysser, Fransker, Spansker;
hur han högg hôl mä kålekniven sin
på murn te Läppsis sta å kröp så in
å klappa folk’ mä sine håle hannsker.
När sänna Kal Johann kom in i sta’n
å såg hur jäger Storm geck på, då sa’n:
"Maschi, mun bra kaschong, för duckti klåing!"
Men Franskera di frest’ allt på te sve’n,
å Storm han ble plassera i sett ben,
å sänna va dä uschlitt mä hans gåing.
Nu dôgd han slätt int mer te gi dômm dalj,
feck avski mä en tapperhetsmidalj
å tolv reksdaler i panson på slute.
Så kom han hem te Rannsätt å ble stöt;
där levd’ han nöjd på joläppel å gröt
å i e stôge dä han feck gå lute.
Å gamle Storm han va nu åtti år;
på hôvve hadd’han int ett enda hår,
men hvite skägge räckt’en ner te mäija.
Den kula, som ble skôra ’tur hans ben,
den bar han på sej jämt, å ni skull’ se’en
hô styv han va ôt dänne ende gläija.
Ve gusstjänsta han hallta fram så hardt
körkgangen opp å ner, så dä va rart
om nôe ol frå prädikstoln kunn’ höres;
men gôbben trodd’ lell, att han geck så tysst,
å hysscha när han hörd’ att nôen nysst’,
för han va rädd prädickninga skull’ störes.
Bå sommerti å vinter geck han så
mä sleten ljusblå vammels-kappråck på,
som slog mä skörta änna ner kring fôttra.
Stånnkraven rack så högt som gôbbens skullt,
liggkraven tydd’ int övver hålaan fullt,
på den va möe vammel int bårtplôttra.
I näven hadd’ han jämt en körkekäpp,
uhäjlitt lang, mä knapp licksom en kläpp;
på medten bruka han i näven ha’en.
Han skull’ fôll stöt’ mä käppen di som sôv,
men gôbben va beskeli å ga lôv:
"Sôv gärne, bar’ ni inte snarker", sa’en.
Hvar lorda sop’ han körka fin å ren,
å törk’ å gne, så att dä änna sken
åttå hvar ävli fläck som han kunn’ räcke.
Å söndass-môraan klåcka ått’ precis
då ringd’ han fôrrstgang på ett tåcke vis
att dä te gusstjänst kunn’ di döe väcke.
En sönda lell så unnra folke på,
att inga förrstgangsringning hördes å:
"Hva feler gamle stöten?" tänkte alle.
Di kom i körka - - "Jo, han ä allt här,
han glömt te ring’, för bön han hôller där:
på knä ve allterringen ha han falle."
Men gamle stöten hadd’ för lange sänn
ringt fôrrstegangen opp i himmalen:
där har han nu e tjänst, som hetter dôge.
I kvälls, när han gjorrt körka fin te slut
å trôtt skull’ gå te sej å hvile ut,
feck han gå hemmôt te e bätter stôge.
Å hele sockna földe gôbben Storm
te grava, å där stog i unjeform
selldaten Fresk å fyre skott där sköt’en;
trômmslager Nybärg slog en vervel lang,
å pastårn talt’ så vackert, Fredrek sang,
å hele sockna sörde gamle stöten.
