Kalaset (Sehlstedt)
| ← Nya dieten |
|
En gubbes frieri → |
| Ur Ny Illustrerad Tidning: Elias Sehlstedt 16 Mars 1867, N:o 11(87) Se digitalisering på ALVIN! |
Kalaset.
Bellman.
Uppsträckt i frack, lorgnett och hvita handskar
Redan jag står fullfjädrad till supén.
Ännu en gång jag toaletten granskar,
Sätter min hatt försigtigt på tupén.
Qvällen är mörk, i vinden fläktar kappan,
Kölden är skarp och trottoaren hal.
Redan en mängd af glasskåp står vid trappan,
Full är tamburn med menniskofodral.
Salen är fylld med idel svarta frackar,
Kanske ett par med vasastjernan på.
Månans krachan i nästan alla nackar
Sprider sin glans för ögat då och då.
Lynnet är trögt, men värden känner smaken,
Priffe, han vet, är sällskapslifvets salt.
Ah, hvilken syn! I innersta gemaken:
Punsch och cigarr och spelbord öfverallt!
Damerna qvaft och för sig sjelfva sitta:
Väl, att man är supé-sirocco-van!
En gör sin flit att på gravyrer titta,
En skär med grace en saftig astrakan.
En sig förtjust vid ster’oskopet sätter
En tar en bok och slår den hop igen,
En tar notis om några tjog porträtter:
Hvem är det här? – Jo, det är den och den.
Känd uti stan som sjelfva elegansen.
Trippar en sprätt, för artighet i rop;
Läspar en stund om sista Innocensen,
Yppar att de haft snufva allihop.
Matta bli snart konversations-försöken,
Nu blir en bön förgäfves ej förspild:
Flygeln slås opp, och en barmhertig fröken
Sätter sig ned och sjunger Rosens bild.
Sången är slut — och priffe med detsamma.
Klockan, bevars, är snart treqvart till tolf.
Magen käns svång, och alla ögon flamma:
Skönt står ett bord med mat på salens golf.
Titta! Här finn’s gudsgåfvor till att välja.
Klang och gutår! Är det ej fint, så säg?
Kom låt oss gå! — Ja blott jag hinner svälja:
Nu har jag sväljt — nu kila vi vår väg!