Kaldeernas vetenskap, slöjd och handel

Semiterna

[ 81 ]

4. Kaldeernas vetenskap, slöjd och handel.

Planeterna ansågos vara »tolkar» af de styrande gudarnes vilja, och deras inflytande sträckte sig ej blott öfver naturföreteelserna, utan ock öfver menniskornas öden och gerningar. Af deras vexlande ställning å himlen kunde derför menniskan hemta lärdomar för sitt lefverne. Kaldeerna varsnade tidigt skilnaden mellan de rörliga »ljusen» och de otaliga stjernor, hvilka alltid intogo samma rum och derför tycktes sitta fast å det hvälfda taket öfver jorden. De förras [ 82 ]vägar visade sig såsom regelbundna, då de fasta punkter, som tillryggalades, dag för dag iakttogos och jemfördes. Man såg, att efter vissa tidskiften himlakroppen återkom till samma ort, hvarifrån han utgått, och på grund deraf indelades så väl solens som planeternas banor i olika »hus», tolf för hvardera. Inbillningen upptäckte å fästet liknelser af jordiska ting, efter hvilka de särskilda »husen» fingo sina namn, och med motsvarande tecken antyddes de i de astronomiska kartorna. De lemningar, som ännu finnas qvar af sådana, ådagalägga, att Kaldeerna äro upphofsmännen till de s. k. »stjernbilderna» och »djurkretsen». »Husen» voro ej heller liflösa, utan sjelfva gudomliga makter, som efter sin olika natur inverkade på planeterna, och äfven bland de enstaka stjernorna voro somliga »rådgifvare», andra »domare». Rökoffer och dyrkan egnades derför åt »all himmelens här», och stjernhimlens utseende, konstellationernas inbördes ställning i ett gifvet ögonblick tänktes bestämma de tilldragelser, som då timade, och utgången af de handlingar, som då företogos. Framför allt var menniskans födelsestund afgörande för hela hennes kommande lif. Redan Kaldeerna plägade undersöka menniskans »nativitet», ställa hennes »horoskop», såsom uttrycken lydde i den nyare tidens höglärda astrologi.

Men icke hvar man kunde tränga till botten i så djupa ting eller på egen hand utröna bästa sättet att blidka gudarne, hvilkas vilja de dödlige ej utan största våda fingo missförstå. Småningom uppstod ett eget stånd af prester och vetenskapsmän, som mottogo rikliga gåfvor af det hjelpbehöfvande folket och af konungarne tillspordes i de vigtigaste statssaker. I forntiden, då bildningsmedlen voro så svåra att tillgå, fick sonen vanligen all sin undervisning af fadren, och yrkena, både lägre och högre, gingo sålunda oftare i arf inom ätterna än nu för tiden sker. Men ej hos alla folk hårdnade denna naturliga samfundsbildning i lagligen afstängda kaster, som söndrades genom giftermålsförbud. Särskildt synas de Kaldeiske presterne hafva lemnat äfven utländingar, som aktades värde sådan heder, tillträde till sitt stånd och sin visdom. Hemlighetsmakeri var dem främmande. De kungjorde kalendrar till folkets tjenst, visserligen innehållande mycket af vidskeplig astrologi och tvärsäkra väderleksspådomar, men för öfrigt i uppgifternas noggrannhet föga underlägsna våra. Ty för detta rent praktiska ändamål voro presternas astronomiska kunskaper fullt tillräckliga, Solåret beräknades till 365 dygn och 6 timmar och indelades i tolf 30 dagar långa månader, hvilka uppkallades efter solens tolf hus. Efter den sista månaden tillades 5 dagar och efter vissa mellanrum, som vi likväl nu mer icke känna, inskötos [ 83 ]skottmånader. Från Kaldeerna härstammar den ännu brukliga indelningen i veckor om sju dagar, helgade åt de sju ljusen i följande ordning: solen, månen, Mars, Merkurius, Jupiter, Venus och Saturnus. De nuvarande veckonamnen äro endast öfversättningar af Kaldeernas. Vidare antecknades noga alla sol- och månförmörkelser (man visste, att dessa berodde på solens, månens och jordens inbördes ställning), och för de senares regelbundna återkomst fann man en cykel af 223 månader eller 18 år och 10 dagar, med hvilkens tillhjelp månens omloppstid uträknades, blott några få sekunder afvikande från den riktiga. Stjernförteckningar upprättades, hvilka sedermera genom Aristoteles kommo den grekiska astronomien till godo. Man har skäl att antaga, att deri upptogos till och himlakroppar, som icke kunna skönjas med det obeväpnade ögat, hvilket åter förutsätter, att Kaldeerna nyttjade något slags teleskop eller kikare. Visst är, att förstoringsglas af ganska betydlig styrka hafva hittats vid gräfningar i grushögarne. Det instrument, som eljest begagnades för att underlätta de astronomiska undersökningarna, var ett solur af tvefaldig inrättning. Tiden mättes äfven genom vattenur, som i den senare forntiden kommo mycket i användning hos Greker och Romare, sannolikt i följd af österländskt inflytande. Dygnets indelning i timmar, timmarnes i minuter och sekunder var alldeles den samma som hos oss.

Kaldeerna hade äfven uppfunnit en egendomlig indelning af de särskilda måtten och vigterna, hvarigenom dessa stäldes i noggrann förbindelse med hvarandra. Ett folk, som nyttjade ett så följdriktigt system för mått, mål och vigt, måste hafva stora insigter i räknekonsten. Derom vittna äfven de aritmetiska fragment, som ännu finnas qvar, bland andra en noggrann tabell å qvadraterna af alla tal från 1 till 60. Sjelfva siffrornas form liknade bokstäfverna i den märkvärdiga kilskriften, som de lärde i våra dagar efter många ansträngningar lyckats att åtminstone delvis tyda. Innebyggarne i »flodernas land» började utan tvifvel såsom alla andra folk med att efterhärma föremålens yttre utseende. Men i olikhet med Egyptierna, hvilkas stenskrift alltid utgjordes af bildliga tecken, lemnade Kaldeerna tidigt denna ståndpunkt. Ämnet, hvari man skref, bidrog sannolikt mycket dertill. Vid Euphrat och Tigris finnas ej dylika hårda stenblock, som voro så lämpliga för hieroglyfernas ingräfning. Man måste derför nöja sig med tegel, i hvilka tecknen intrycktes med en griffel eller stämpel, medan ännu leran var våt. Afrundade konturer voro temligen svåra att tydligt uppdraga, och fördenskull utgjordes kilskriften af figurer, liknande kilar eller pilspetsar, hvilka sammanfogades på mångahanda olika sätt (jfr nedan de båda konunganamnen). För [ 84 ]öfrigt var kilskriften ej ett alfabet, utan en stafvelseskrift, uppblandad med begreppstecken af samma art som våra siffror eller de stenografiska förkortningarna. Läsningen försvårades deraf, att en och samma kilgrupp ofta användes både för att utmärka ett stafvelseljud och såsom tecken för ett begrepp, ehuru det motsvarande ordet uttalades alldeles olika i senare fallet. Emellertid finnes i kilskrift en hel literatur, hvilken består dels i inskrifter å byggnader, dels i anteckningar af hvarjehanda slag å lösa tegel eller lertaflor. Genom dessa skrifters upptäckt och tolkning har kunskapen om den österländska forntiden blifvit vida fullständigare och pålitligare, än den kunde vara, då man nödgades uteslutande hålla sig till historiska källor från senare tider och främmande folk.

Kilskriften var ingalunda endast presternas egendom. I det dagliga lifvet brukades hon lika ofta. En stor del af de äldsta urkunderna utgöres af lertaflor, å hvilka skuldförbindelser m. m. äro inristade, med aftryck af parternas sigill, vanligen tvärs öfver skriften. Sigillet, som för det mesta gjordes af ädelsten i form af en cylinder, bars troligen i en ring om handlofven, och man åstadkom aftrycket genom cylinderns rullning i den fuktiga leran. I stämpeln inskuros bilder, bland hvilka menniskornas äro mindre lyckade än djurens. Ej sällan röjas spår af en viss skämtsam uppfattning, och framställningar af djur och vidunder, utförande menskliga handlingar, tyckas rent af vara ämnade att förlöjliga de senare. För öfrigt har hittills ej mycket uppdagats af kaldeisk bildhuggarkonst, men, att döma af hvad man funnit, skilde hon sig ej till sin art från den assyriska, om än utförandet var sämre. Gudabilderna här ofvan äro ock tagna efter assyriska minnesmärken.

Kaldeerna voro framför allt ett byggande folk. Dock hafva deras verk ej så väl motstått tiden som de egyptiska, då ju teglet är så mycket bräckligare än graniten. Likväl utvisa lemningarna i de jättestora gruskullarne, att arbetsskickligheten här ej stod lägre än vid Nilen. Teglen, som äro af olika skapnad och tjocklek, dels brändes, dels fingo torka i solen. Båda slagen omvexlade vanligen i de ofvan på hvarandra lagda hvalfven, stundom åter var hela den inre resningen af torkade tegel, medan yttersidan kläddes med brända. Mellan vissa hvarf lades ofta ett lager af torr vass eller strå för att hindra teglens söndermalning af trycket. Till bindeämne nyttjades jordbeck, som ymnigt förekommer i den mesopotamiska marken. Taklaget utgjordes af bjelkar, men dess anordning är otydlig, emedan träet till största delen är förmultnadt. De gamla tempelbyggnaderna, hvilka ligga förfallna vid Ur och Erech, hade kanske flere våningar, och [ 85 ] alldeles säkert var detta fallet med helgedomarne i Babel och Borsippa, hvilka till en del voro urgamla, ehuru deras fulländning tillhör Nebudkanesars och hans ätts välde. Grafkamrarne vid Ur och Erech äro täckta sålunda, att hvarje tegelhvarf öfverskjuter det underliggande, till dess de båda öfversta mötas med så knappt mellanrum, att ett enda tegel räcker deröfver (bild 35, sid. 89). I dessa grafvar ligga de döde i stora helgjutna lerkupor, och bredvid dem äro hopade allehanda lerkärl af ofta smakfull form, jemte sten- och bronsredskap, ringar af jern och guld o. s. v.

Dylika kärl, vapen och prydnader, som dock ej få bedömas ensamt af profven å de äldsta grafvarne, voro icke de enda varor, hvilka den kaldeiska slöjden frambragte till inhemsk åtgång eller till afsalu åt främmande. Glasets tillverkning var icke okänd, de babyloniska salfvorna eftersöktes öfverallt, men i synnerhet värderades högt de stickade ylle- och linneväfnaderna, som nyttjades dels till mattor och hyenden, dels till de yppiga, fotsida kläder, i hvilka de rike bland Kaldeerna helst gingo. Så blef elflandet redan tidigt sätet för en liflig handel med närboende och aflägsna folkslag. Egyptiska minnesmärken från det sextonde århundradet f. Kr, vittna, att det kaldeiska vigtsystemet vid denna tid var i bruk i Syrien, och så väl detta som längd- och rymdmåtten ligga till grund för hela forntidens, och i andra hand äfven för de nyare folkens. »Krämarstaden» Babel, såsom det gamla testamentets profeter uttrycka sig, uppsöktes af bergsboarne i norr och öster, som kommo med sina timmerflottar, sitt vin, sin ull och sina ädelstenar, och från hamnarna vid Persiska viken gingo skepp till perlfiske vid de närmaste stränderna, eller att hemta kryddor, sällsynta djur, kanske siden och bomull från Indien. Men Babels köpmän hade ej af nöden att sjelfve företaga långväga färder. Deras marknad försågs i rikt mått från Syrien med landets alster, med den aflägsna vesterns tenn och koppar, guld och purpur, hvilket allt anlände med karavaner öfver öknen.