Viken, tidens flyktiga minnen!
Stundens fröjder, bleknen, försvinnen!
Natten nedsteg på våra sinnen,
och för skuggorna är vår sång.
Hågkomst av de framfarna dagar,
som oss eldar och oss anklagar!
Gråa gäst, som ej tid försvagar,
följe ditt allvar vår dunkla gång!
Efter hundraåriga skiften
våga nalkas till hjältegriften!
Plåna med tårar ut minnesskriften:
hur den störste bland Karlar föll!
Allt för stor för den nykloka tiden,
kastad ur fornvärlden in i striden,
svärd för rättvisan! — okänd för friden,
tills den för evigt hjälten behöll.
Oledsagad går ej af jorden
Hjeltars anda — då störte Norden
Svithiods makt, ett kummel vorden
Öfver den siste kämpenns ben!
Fåfängt stodo skuggorna vakter
Kring förr segerbekrönta trakter,
Annan tid kom med andra makter —
Göta lejonet slumrade re'n.
Onda drömmar dess dvala störde,
Feberns rysning dess lemmar rörde
Sårens brand dess krafter förstörde,
Knotet yrade kring dess man,
Kom så flärden från andra länder,
Klippte dess skägg och bröt dess tänder,
Redde dess bojor med lena händer.
Skogarnas konung! Vakar du än?
Eller njöt du väl nog försoning,
Heltevålnad? Skall utan skoning
Svea sjunka, dess jätteboning
Öde stå för minnenas ro?
Se, de folk, för hvilka du blödde,
Minnandes de anor dem födde,
Af hjeltearm förente och stödde,
Räcka dig handen till evig tro!
Röst från Valhall: »Det är fullbordadt
Hvad i Nornornas råd var ordat:
Då brödraband Skandiens folk omgjordadt,
Häruppe ock firas försoningens lag!»
Ljusklädde hjeltarne vinka neder.
Carlvagnen gnistrande strålar breder,
Morgonen randas: en Carl den bereder,
Och Oscar heter den gryende dag.
