Katten

Vår →

Publicerad i novellsamlingen Svarvstolen (1919).

För några år sedan gjorde jag en tripp till Amerika. Det var en kombinerad nöjes- och rekreationsresa, och då mina amerikanska förläggare betalade alla omkostnader, fulländade denna omständighet behaget.

Det var min sjätte tur över Atlanten, men för första gången gjordes den i juni månad. Jag kan inte beskriva den utomordentliga seglatsen i ett rent av paradisiskt väder. Den sidenblå havsytan, omätlig, gnistrande under en varm sols strålar från en himmelskupa, som tycktes välvd över oceanen och speglad och genspeglad i den. De ljumma brisarna och den obeskrivliga ro, vilken cirkelytan ingav, ett lugn som förde tanken hän till tidernas morgon.

Nåväl, mitt herrskap, vi sutto på fjärde dagens förlopp vid middagen i first cabins saloon. Det var hemresan: alltså från U.S.A. till Europa.

Orkestern hade just slutat ett potpurri, sammansatt av Cavalleria, Bohême och Pajazzo med inlagd epilog av »Nearer my God to thee», och det serverades en sorbet mellan steken och fågeln numro två. — Jag var ivrigt upptagen av en oceanflirt med lady Windermere (i det att jag fläktade de snövita skuldrorna med hennes beryktade solfjäder) och hade redan glömt ätt för fjärde gången tända min Omar Pasha cigarrett. Då — ja då!

Då stannade maskinen.

Jag vet inte, om ni fröken Johansson, eller ni, herr Svensson, vet vad det betyder ombord på en atlantångare — isynnerhet i juni månad, då vattnet faktiskt (för en gångs skull) liknar den missbrukade symbolen »spegel»? Det är, för att begagna en annan utsliten liknelse, som »en blixt från klar himmel».

Allt samtal upphörde och — i följd därav — blev det ungefär dödstyst i den magnifika flytande matsalen. (»Endast några tallrikars rasslande,» o. s. v. — — —)

På minst sex språk hörde man därefter utropen: Vad är det? Varför? Min Gud! Förstår ni ? Var är kaptenen ...

Ja, var var kaptenen?

Först nu lade jag märke till att S.S. »Oceanics» populäre befälhavare icke intog, som annars, högsätet vid fondbordet med hertiginnan av Devonshire till höger och markisinnan av Chesterfield till vänster. — Det var i stället premiärlöjtnant Hugh Dawson Battersmith som presiderade.

Nu ropade earlen av White Horse — och samtidigt instämde viscount Buchanan:

— Battersmith, old boy, what's the matter?

Det var det förlösande ordet.

På en gång andades vi lättare då förste löjtnant (R. M. S. S. »Oceanic») Hugh D. B. svarade:

— Ladies and gentlemen: en bagatell! Och vi skålade i den indiska sorbeten: Men!

I alla fall — varför stannade maskinerna?

Om man har den minsta aning om bara kostnaden för en dylik extravagans, för att inte tala om det lagstridiga i att ens för en sekund hejda en postbåt (Royal Mail Steamer), som skall till och med i starkaste novemberdimma gå foghornstutande fram mot isberg, och' allt annat, samt dessutom betänker att en första klassens jagare alltid, alltid skall försöka sätta ett rekord — om det så bara gäller en halvtimme från Queenstown till Sandy Hook! — så förstår man passagerarnas nervösa sinnestillstånd. Detta var ju före världskriget — inga undervattensbåtar, inga minor, inga plötsliga överrumplingar av något slag. Ej heller stormar, skeppsbrott, olyckor över huvud taget, en solklar junidag då man drack sin iskylda sorbet mellan steken och fågeln numro två efter att, gudskelov, musiken tystnat!

Det var ett mycket obehagligt intermezzo.

Jag minns att överingenjören för det stora varvet i Glasgow, Harland & Co., Limited, Sir Douglas Mac Dusky, sade:

— Ja (d.v.s. »Yes!»), om ni bara visste, vad det vill säga att stanna en oceanflyer i dess lopp! Och han utvecklade tekniskt med alla termer, som ingen vanlig dödlig kan återgiva, hela besväret med kol, koks, pistonger, dubbelpropellrar, oljor, manskap och mycket annat — yes, sade han: tusen pund!

Vi sutto lamslagna.

Då reste sig den unge baroneten Haig:

— Varför inte gå upp på däck!

En applåd hälsade detta anförande och skämtande och pratande bröt hela sällskapet upp från de kristallgnistrande och rosenglödande borden. Elevatorkorgarna fylldes av damer i ljusa, urringade toaletter, och herrarna, i svart och vitt, myllrade uppför de breda, mattbelagda mahogny trapporna. Promenaddäcket erbjöd plötsligt en underlig syn med alla dessa människor i eleganta aftondräkter, belysta av den sänkande solens guldstrålar. Stewards och bellboys sprungo förvirrade omkring och letade fram korgstolarna eller makade undan polospelen. Vår simmande stad låg emellertid orörlig, död, med stannade pulsar, och från kommandobryggan strömmade så att säga en olycksbådande orakeltystnad.

Men hela omgivningen var av en sådan upphöjd, storslagen skönhet, präglad av djupaste stillhet, att man ovillkorligen höll andan och lyssnade till sitt eget hjärtas slag i takt med naturens. Där, snett bakom oss, sjönk solen långsamt och vid västra horisonten breddes redan purpurflor över vattnet. Himlen färgades svagt i syren och saffran och man väntade nästan att höra Angelus ringa till de första vita stjärnornas pris.

Då med ens en stämma, ett barns:

— Nej se, mamma, se den lilla katten!

Ett förtjusande barn, en flicka, i kort violblå bebékjol och med de nakna, rosenhyllta benen i krämfärgade lackkängor, hade klängt upp på en deckchair och pekade över relingen ner i vattnet. Hundrade ansikten följde leende anvisningen och skådade ut mot oceanen.

Vi stodo svindlande högt upp på vår köloss' näst översta däck och skeppets sidor med dess tusen kajutögon stupade som en skyskrapas väggar ned i atlantens avgrund. Och där — där mitt i världshavet flöt, svagt gungande, en brädstump, ett tunnlock eller något dylikt, och på denna bräckliga flotte satt en liten svart och vit kattunge.

Tänk er själv verkningen! Det föreföll otroligt, absurt, som en saga. Varifrån kom denna lilla levande leksak, vars sjögröna ögon förtroendefullt blickade upp mot det stora sjöodjurets skrov som stannat sin mäktiga gång för ett värnlöst kryps skull? Katten jamade, krökte rygg och satte sig sedan ned, helt lugnt och kokett slickande högertassen som för att vara soignerad vid första hälsningen ombord.

Under festlig stämning och spänning iakttogo vi nu alla hur en båt firades ned och två män bärgade katten. De hälsades med hurrarop och orkestern, som också infunnit sig, blåste en slags fanfar till den amerikanska ragtimen: »the cat came back».

Men därefter höjdes ett väldigt leve för kaptenen och det övriga befälet. Och nu strömmade vi skrattande och lyckliga ned i matsalen, där snart champagnekorkarna smällde som glädjesalut. Ett minus i fröjden var att på kaptenens uttryckliga order det lilla, så underbart räddade djuret, togs i hemligt förvar. Ty annars hade säkerligen kattungen helt enkelt blivit ihjälkramad, kysst och smekt till döds eller proppad med läckerbitar som ändat hans liv. — Ingen fick se den.

Plötsligt går en skälvning genom jättebåten. Regelmässigt börja pistongerna sitt arbete och »tvillingskruvarna», dubbelpropellrarna, slå slag i slag genom havet. Denna dallring som betyder liv och som man lär sig älska och vörda på en oceanresa.

Men vid desserten talar man alltjämt om kattens oförklarliga och mystiska öde. Vem var den ert bud ifrån? Brädbiten upplyste intet — den tycktes ha tillhört en sönderslagen beck- eller tjärtunna. Lady Windermere föreslår att R.U.S.S. Oceanics lyckokatt skall döpas och namnförslagen hagla: — Venus, om det är en honkatt, Moses, om det är en hankatt. — Gudinnan Pac, framkastar någon.

— Det är världens dyraste katt, muttrar överingenjören från Glasgow ... Tro mig, det blir en kostbar historia i Waterstreet i Liverpool ...

Nå, därom vet jag intet. Men katten kom till sist att tillhöra mig. Det var en hankatt och nu heter den Zeppo och jag har den fortfarande i mitt hem. Ofta, då en vinterbrasa bullrar i kaminen och jag sitter med en god bok, kan jag se upp från dess sidor och möta kattens sjögröna blick, i vilken en hemlighet döljes.

Sålunda häromkvällen då jag igen läste om Jakob Wassermanns »Der Mann von vierzig Jahren». Jag ser upp, fångar Zeppos kloka ögon och med ens står det klart för mig att jag borde berätta vårt första sällsamma möte för Söndags-Nisse. Jag har följt impulsen och kan endast tillägga: detta är en sann historia.

(Till Hasse Zetterströms 40-års dag.)