»Der sitter du så instängd i din bur,
Uti din täta jerntråds-koja,
Du sköna varelse utaf en fri natur!»
Så talade en katt till frökens papegoja,
Ett litet täckt, förståndigt djur,
Som tryggt från takets höjd såg katten gå på lur.
»Hur nesligt», for han fort, »att se dig slafviskt smyga
Igenom denna ring med ständigt samma tvång —
Känn fåglars rättighet en gång!
Låt mina ord dig öfvertyga:
Dig skänktes vingar för att flyga ...
Flyg ned, blif lös ur detta prång!
Man knappast någon stund dig i ett fönster vädrar:
Du njuter sällan luftens fläkt.
Du är ett väsende så älskansvärdt och täckt!
Din romerskt krökta näbb och dina vackra fjädrar,
Allt inger kärlek och respekt.
Du är för skön att längre sucka
I slafveri:
Tryck vredet på din lilla lucka,
Och gör dig fri!»
'Jag tackar hjertligt för fleuretten
Och dina goda råd!' föll papegojan in.
'Du gjort din kompliment — jag känner etiketten —
Nu bör det mig att göra min ...
Du har ett alltför vackert skinn:
Jag admirerar deraf glansen,
Din smidigt krökta rygg, din pantomim i svansen.
Du har jargon af goda ton:
Du jamar just med expression.
Men rörande den frihets-läran,
Hvarom med sådant nit du dina lexor ger,
Så tycks mig som dervid jag någon afsigt ser,
Och — jag kan icke ha den äran
Att komma ner.
Jag med min lott är nöjd, ej vågsam och förveten:
Utaf min fröken jag beror.
Jag har väl något tvång, och litet trångt jag bor,
Men jag en lycka har, som är väsentligt stor,
Och det är hägnet, säkerheten
Mot dina jakobinska klor.'
—
När svärmarn ropar: «Bryten bojan!
Och menar lagens helga band,
Så tänk, min läsare, ibland
På papegojan!
