Klarhet
| ← Till Skönheten |
|
Tabula Votiva → |
Uti den gyllne vårens stunder,
Då Solen väcker, klar och varm,
Upp blommor i de gröna lunder,
Och blommor inom menskans barm;
Då endast Sångens fåglar sjunga
En sång, som till vårt hjerta går.
Ej skönhet bor på sångarns tunga,
Finns ej för ögat sol och vår.
Förutan ljusets milda strålar
Ej blomman utur jorden går.
Om ljuset blommans kind ej målar,
Hon evigt blek och färglös står.
Ljus evigt Phoebi panna kröner
På Pinden, som på himlen blå.
Hvi skulle icke då hans söner
Till ljusets helga skönhet trå?
Den himmelburna sången böjer
Ej för de höga molnen knän.
Ej engeln hos oraklen dröjer
Ibland Dodonas dunkla trän.
Djerft lyfter han de unga vingar,
Och rakt mot himlen går hans lopp.
Till andeverldens Sol han svingar
Sig som en vingad Solros opp.
Min själ, flyg ljusets Far till möte,
Och håll dig vid hans hjerta fast!
Hur ljuft man hvilar i hans sköte!
Hur vänligt är hans ögonkast!
Som hymner tidens vågor svalla
Mot fridens palmbevuxna ö,
När ungdomsguden låter falla
Sin blick uti den stilla sjö.
Derför din nåd, o sköna engel,
Jag i min själ må fatta opp,
Så mildt och rent, som liljans stängel
Emottar ljuset i sin knopp!
Så rent som lugna källan målar
Vårhimmelns skönhet klar och blå,
I sköna former dina strålar
Emot mitt hjerta brytas må!