Klockorna röras med sorgliga slag,
ringerskan snyftar och gråter,
Klara dödgrävare tycks i vart tag
rycka spaden åter.
Skalden, som vid griften blundar och ler
och din ljusa himmel strålande ser,
dignande fäller sin lyra.
Gack, hedersman, varje ängel dig ber,
dina steg så dyra!
Munter din morgon och ljuvlig din kväll,
leende seende alla,
som på din tröskel behedrat ditt tjäll,
att ditt goda befalla;
jämnt ditt huvud i oskyldiga gräl
röjde i var knyck din eldade själ,
så för din kung som hans rike.
Drick ut dödskalken, bjud Gustaf farväl,
i din död hans gelike!
