Stå stilla, vandrare, och se dig om!
Här reste sig från gråa ålderdomen
Ett kloster, heligt då, — men tiden kom
Och gjorde hemgång uti helgedomen.
Dess murar nitet fogat fast ihop,
Men sekler trängde sig med våld emellan.
Nu till dess gård drar ingen pilgrims-hop,
Och ingen offrar i den helga källan.
Igenom porten är blott vindens gång,
Den vida rund, de djupa hvalf stå öde;
Från loften skrika ufvarne sin sång,
Men under slumra ändå tryggt de döde.
Se, tidens vishet åt legenden ler,
Och tviflarns fötter på reliken trampa;
Jag vördar, forntidsminnen, ännu er,
Och tänder åter er förtärda lampa.
Från dessa murar skyggde våld och brott,
Här ostörd vishet verldens gång betraktat:
Inunder hvalfven salig andakt gått,
Och frid, lik Edens engel, porten vaktat.
Hvad trogna knäfall dessa hällar nött!
Hvad kraft förnummen i de helga orden!
Här anden, lågande, sitt ursprung mött,
För himlen lefvande och död för jorden.
O sägen, skuggor, ur er natt likväl:
Var edert lif af lidandet förgätet?
Var det blott frid, som bodde i er själ,
Och knäföll ingen sorg för stenbelätet?
Hvem svarar? Ack! blott lifvet klaga vet,
Och smärtans tecken i sitt våld det äger.
I grafven torkar ögat ut, som gret,
Och intet öra hör hvad döden säger.
Der — inom denna sönderfallna dörr,
Der mörka vålnader vid midnatt synas,
Der suckade kanske en nunna förr.
En blomma ställd vid korsets lut att tynas.
Den blinda vantron med förfärlig hand
Vigt in dess vår åt himmelen och döden.
Hvad voro mot ett radband hjertats band.
Mot himlens ära hvad var menskonöden?
På denna mossbetäckta stenbänk satt,
I skygd af dessa sekelsgamla ekar,
Hon kanske också mången månskensnatt
Och mindes gråtande sin barndoms lekar.
Hur qvald den sjuttonåra himlabrud!
Af älskarns kyssar i dess själ hvad minnen!
Dess tankar sträfvade med makt till Gud,
Men ack! till jorden sträfvade dess sinnen.
Hon täljer ut och täljer om igen
Sitt radband, suckande sitt Ave stammar;
Men under doket trånar ögat än,
Och samma hjerta under slöjan flammar.
Hvi ger religionen ej sin dotter tröst?
Hvi hör ej Kristi mor dess bön, som klagar?
Ack! hvi så syndig blef naturens röst?
Och hvi så hårda blefvo himlens lagar?
Vid krucifixet kallnade dess mund,
Och kinden blektes af den heta smärta;
Från sjunkna ögon flydde hvilans blund,
Ty jord och himmel stridde i dess hjerta.
Så, okänd Heloisa, småningom
Hon tärdes af, blef bortdöd och begrafven,
Och ingen Pope med sångens trolldom kom
Att väcka hennes minne opp af grafven.
Frid med din skugga! Du är hämnad re’n,
Försvunna äro dina helgon alla.
De trifdes ieke uti dagens sken,
Der Gud står qvar, men alla Gudar falla.
Ej Isis söker mer sin döda vän,
Ej lejonhöfdad Mithras dagen tänder;
Titaners slägte står ej opp igen,
Fast blixten slocknat i Kronions händer.
Och djupt förgömd bland fjällens skrefvor bor
Den Göthiska, den blodbestrukna stoden,
Ty på sin hammar sofver AsaThor
Och ingen kämpe gästar mer hos Oden.
Hans altar bröts for helgonens omkull:
De hade ock sin tid, som sommarfjärlen;
Nu vandrar plogen i den vigda mull,
Och barnen leka med de helga kärlen.