Knäppar på lyran/Ånger och Försoning
| ← Flickan vid Spegeln |
|
Vid Bålen → |
Ånger och Försoning.
Tiden ilar. Hvem behåller
Jemt sitt unga, fagra skinn?
Re’n i tidens protokoller
Skrifs jag såsom gammal in.
Från den muntra ungdoms-scenen
Är jag redan hvisslad ut,
Gikten håller hus i benen,
Ryggen börjar gå i kut.
Ack! jag sörjer derför svåra.
Tiden har då fasligt brådt!
Pannans hvalf har mången fåra,
Håret redan går i grått.
Lockar, hvaraf förr jag skrutit,
Mörka såsom nattens sky —
Ack! i hjessan, der de sutit,
Tittar nu det blanka ny.
Munnens ros är ej densamma,
Mången tand fått permission,
Blek mot förr är ögats flamma,
Kinden stöter på citron.
Ack! den sorg är djup och bitter;
Och den enda tröst jag har,
Är att bland ruiner sitter
Näsan ograverad qvar.
Nej besitta, om jag ljuger!
Jag vill blifva ung på nytt:
Ungkarls-lifvet icke duger,
Man kan bli båd’ lam och lytt.
Ack! jag kunnat längesedan
Fått en flicka skön och ung:
Pengar har jag allaredan
Samlat mig en dugtig pung.
Topp! jag vill peruken svärta,
Borsta opp min bästa frack.
Redan har jag mun och hjerta
Fulla utaf O! och Ack!
Kärlek, kärlek vill jag söka:
Lifvets fröjd har vaknat opp,
Och som tomtegubbar spöka
Lefnadslust och mod och hopp.
Länge har jag guldet vaktat
Helst af allt på jordens ring,
Kärlek som ett noll jag aktat,
Flickan som ett lumpet ting.
Ack! hur grymt att ångren röna
För de villor, man begått!
Unga, dyrkansvärda sköna!
Jag försona vill mitt brott.
Hvar är käppen, hvar är kappan?
Här är ord och inga svek!
Hufvudstupa utför trappan
Vill jag ut på friar-lek.
Hur mitt hjertas längtan brinner,
Det kan ingen dödlig se:
Säkert är, så fort jag hinner,
Gifter jag mig ett-tu-tre.
