Knäppar på lyran/Den Otålige
| ← Den glade Sångaren |
|
Tempora mutantur → |
Den Otålige.
Jag vill fråga, om jag bör
Lefva eller ej!
På hvar fråga, som jag gör.
Svarar lifvet: ”Nej!”
På min bana, hvart den bär,
Lyser ej ett ljus.
Jorden med sin rikdom är
Dock ett fattighus!
Ingen vänlig stjerna ler
Öfver tidens haf:
Verlden är, så långt jag ser,
En kaotisk graf.
Jorden är en konstig boll,
Rullar natt och dag;
Djur och menskor äro troll,
Så är äfven jag.
Derför gnor hon i det blå
Med förtviflad hast,
För att se, hur klent vi stå
På dess snurra fast.
Sjelfva håret blifvit grått
I min motgångsnatt:
Ödet har mig riktigt fått
Uti lufven fatt . . .
Dock, hvi käbbla? — Mitt förnuft
Kom och stå mig bi!
Eftertankens rena luft
Vill jag andas i.
Jag vill under ödets spel
Tro hvad skalden lär:
Motgångspaddan en juvel
I sitt hufvud bär.
I en pels af tålamod
Vill jag svepa mig:
Ofta blifver freden god
Efter blodigt krig.
