Knäppar på lyran/Ett ord i bedröfvelsen
| ← Sången |
|
Till en Vän → |
Ett ord i bedröfvelsen.
Broder! Broder! glöm ej Gud och pligten! Sänk din blick ej emot jordens grus,
Som om du i stoftet endast sökte, hvad du söka bör i högre ljus!
När bekymren vid vår hydda stanna, ej vår rätta tröst härnere bor;
Hjertats lycka, när den yttre brister, mana från serafers helga chor!
Böj din panna blott för Gud i bönen, låt ej sorgen böja ned ditt mod!
Res dig opp till manlig strid och handling, och du röna skall att Gud är god.
I ditt bröst, som i en bok med minnen, denna evigt klara sanning skrif:
Hvad han skänker, hvad han tar tillbaka, är oss nyttigt för vårt högre lif.
En vår vishet är: att lugnt fördraga bördan, som vår skuldra lägges på;
Och som såningsmän ej alltid vänta gyllne skörd af hvarje korn, vi så.
Hvad är glädjen? Lifvets sommarfjäril. — Lifvets lycka hvad är hennes tro?
Aldrig vi för säkert ankar ligga vid dess gröna sommarkust i ro.
Gråt ej — fastän ungdomsjullen kastas, spänn dess segel, lugn vid rodret stå!
Dygd och mandom tag om bord, och sedan styr med hoppfull blick utåt det blå!
Äfven jag min ofärd trodde nära, då en motgång mötte, och likväl,
När jag rätt dess inre halt betraktat, fann jag idel medel för mitt väl.
Hoppas derför, lär dig att försaka och ej njuta blott hvad lifvet gaf!
Tag ditt öde, som det gifs dig ofvan, och vik aldrig ifrån pligten af!
När du fåfängt sår på lifvets klippa, sök din tröst i religionens frid:
Ingen högre tröst jag vet på jorden, ingen mer försonar lifvets strid!
