Knäppar på lyran/Min gamla och min nya frack
| ← Vår och Frid |
|
Till Clara → |
Min gamla och min nya Frack.
Min gamla frack! jag nödgas mot min vilja
Dig afsked ge. Se så, blif nu ej stött!
Gråt icke så: det gör mig ondt att skilja
Dig från en tjenst, som du så troget skött.
Du kan ej räknas mera till de unga,
Jag kan ej ge dig mer än hjertats tack.
Fast ordet häftar sorgligt på min tunga,
Det måste ut: farväl, min gamla frack!
Hvad allt ändå är vanskligt här på jorden!
Du var dock ny för elfva år i dag;
Nu är du snäf och gammalmodig vorden
Och vräkt och utdömd utaf modets lag.
En gammal vänskap dock för dig jag känner,
Och förr’n du hängs i någon klädstånds-dörr,
Kom låt oss dricka brors-skål och bli vänner,
Du gamla hedersknyffel, nu som förr!
Med dig hur ofta stod jag ej i salen
Hos mina förmän bockande och fin!
Hur sprättigt flög jag ej med dig på balen
Med smala skört liksom en beckasin!
De bruktes då helt spetsiga och lätta
Och flögo högt vid minsta battemang:
Nu hänga de, som när man brukar sätta
En tung ridå för en tableau-vivant.
Men modet har sia nyck, och tidens tänder
Ha på din lifstråd gnagt, till dess du sprack;
Och mer än en gång ingen rock man vänder —
Alltså farväl, min gamla hedersfrack!
Din långa tjenstebana är förliden —
Min nya frack jag fått modern och bred —
Den sista tjenst, du gjorde mig i tiden,
Var då jag svor kung Oscar trohets-ed.
Min nya frack! med dina breda vingar
Hjelp mig att stiga i befordran snart!
En bättre lön, som mera fylligt klingar,
Det vore i min ficka något rart!
Tänk om det hände! Hjelp mig då att prisa
Rättvisans ofta dolda gudamakt;
Men vill ej lyckan ge mig det, så visa
Med hela bredden henne ditt förakt!
