Knappt had' krigets blixt och pilar
slocknat kring Cathrinas tron,
knappt så hög och dyr person,
på de lagrar hon nu vilar,
rönt den sötma friden ger,
förr'n dess stolta stad och rike,
som ett Rom, Trajani like
inom sina borgar ser.
Knappt en Romanov sin klinga
segerkrönt i bältet gömt,
förr'n de glada nymfer ömt
sig ur sina fängslen svinga,
i en fri och ledig skrud.
Sånggudinnorna sig para;
att sin kung till mötes vara,
se'n Apollo äskat ljud.
Gustaf, förd på ryktets vingar,
re'n sin ankomst bådad fann;
och vid Ceres altar, grann,
moskoviten ännu svingar
glad sin hatt, och hurrar tätt;
på två hjässor, dem vi vörda,
kronans tyngd och rika börda
blev nu några timmar lätt.
Dyre kung! du lagrar vinner,
fast ej i en blodig famn;
själv kosacken vid ditt namn
något lent i blodet finner,
vill bli känd som Sveriges vän.
Vad skall då ditt folk väl mena?
Vi med klagan oss förena,
tills vi få vår kung igen.
