[ 143 ]

KOLAR-FLICKAN I SKOGEN.

I villande skogen helt ensam jag satt,
Att vakta på milan den höstliga natt;
Snart hvirflade röken mot himmelen opp,
Och tystnad var trasten i granarnas topp.

Blott hvinspolen hvisslade gällt i sin dy,
En trana på mossen, med klagande gny,
Se’n skaran försvunnit, satt vingskjuten qvar,
Och vildt genom nejden sin enkesorg bar.

Som suckande andar i lundernas krans,
De fallande löfven begynte sin dans,
Det prasslade tyst på den mossiga häll,
Der Elfvorna svinga, den stjerniga qväll.

Der flaxade ugglan från ihålig stam,
Och trollen de höllo i bergen sitt glam:
Än härmande skratt, och än härmande gråt,
Än hjordarnas klockor och vallhornets låt.

Jag bäfvade, rädd, när, lik vålnaders ring,
De skymtande skuggor sig höjde omkring
Den rykande milan; men, klar ur mitt bröst,
Fick sången ett gensvar af klippornas röst:

Jag söng Liten Carin, hur’ själen till Gud
Sig höjde, en dufva, i menlösa ljud,
Då hastigt jag slöts i en jättelik famn ...
”O, viken båd’ gastar och troll, i Guds namn!”

[ 144 ]

”Ej bergtroll, ej skogsfru, ej rå eller gast
Jag är” — sade Erik — och gaf mig i hast
En ring och en Psalmbok i fagraste band:
På permarna lyste två hjertan i brand.

”Jag kommer från markna’n.” — ”Och genast du sprang
Till mig opp i skogen?” — "Jag hörde, du sang,
Och smög mig så varligt bland buskar och snår.
Om söndag vårt bröllopp på Herrgården står.