Uppmuntrings-sång för andeliga wandringsmän
1.
Kom, vänner! låt oss strida:
Si, afton är för hand,
Stor fara är att bida
I detta öde land.
Kom, stärken edert mod,
Till hemmets land att wandra,
Från kraft till krafter andra,
Så warder ändan god.
2.
Osz skall ej ångra denna
Wår smala wandringsstig:
Wi honom trofast känna,
Som kallat osz till sig.
Så låt osz skynda hem:
En hwar sitt ansigt wände,
Och med sitt hjerta lände,
Upp åt Jerusalem.
3.
Den utgång, som wi wåga,
För osz ej frugtlös är;
För hwarje utstådd plåga
Gifs ewig sällhet der.
— All fruktan kasten bort:
För werlden eder wakten,
Desz lock och pock ej akten;
Desz wälde är så kort.
4.
Gån tvärt emot naturen,
Det lättar wandringen:
Kött, sinnen. kreaturen,
Gör' tröga wandringsmän.
Ja, lemnen skapadt allt,
Er sjelfwa, allt som binder,
Allt som bereder hinder
Och gör ert hjerta kallt.
5.
Bäst, som pilgrimer göra;
Man fri och ledig går:
Att egodelar föra
gör resan tung och swår.
Igenom lif och död
Wi böre wandra stilla,
Förnöjde med det lilla —
Blott äta nödtorftsbröd.
6.
I hjertat prydnadfäster,
Men ej på hus och kropp:
Här fremlingar och gäster,
Wi skynde fort wårt lopp.
För sinlig ro ej swag,
En fremling bör sig nöja,
Till tålamod sig böja
Sin korta wandringsdag.
7.
Ej låtom osz beskåda,
Wid wägen, flärdens lek:
Det bringar osz i wåda,
Det toma falska swek.
Allt detta osz ej rör;
Ty må det fly wårt minne.
Blott ställom själ och sinne
Det sköna målet för.
8.
Fastän wår wäg är långer,
Beswärlig, mörk att gå,
Ja backig, brant och trånger,
Och kors jemt för osz stå;
Får wägen dock sitt slut.
Wår Herde osz ledsagar,
All fara från osz jagar,
Och för osz lyckligt ut.
9.
Wi se och höre föga,
Hwad man här hör och ser:
Wi wände hog och öga,
Från det utom osz sker,
I ewigheten in.
Med Gud wi pläge handel,
I himlen är wår wandel,
Med hjerta, bog och sinn'.
10.
Med tankar inåt wände
Wi wandra hand i hand,
Föraktade, ej kände,
Uti wårt fremlingsland.
Men under allt beswär,
Med glad och tacksam tunga,
Man hör osz städse sjunga,
Om det osz wäntar der.
11.
Kom, wänner! låt osz strida:
Wår Konung med osz är,
Står sjelf inwid wår sida,
Och sjelf osz kämpa lär.
Han will osz gifwa mod,
Med ljufwa nådeblickar
Han tröst och styrka skickar.
— Hwad Han är mild och god!
12.
En hwar med trohet träde
Till målet oafwändt:
Osz Guds närwaro gläde,
Sin eldstod Hn osz sändt
Sjelf Jesus för osz går
Och wisar för osz wägen:
En hwar, soom följer trägen,
Af Honom lönen får.
13,
Det milda Lammets sinne
Hos osz intryckes då;
Att wi på wandeln finne
Desz art hos osz också:
Wi såsom lamm osz te,
Wii stilla framåt ila,
Och utan twekan hwila
I Herdens styrelse.
14.
Samdrägtig låt osz wandra
Wår korta pröfningstid,
I kärlek till hwarandra,
I enighet och frid.
Låt osz som syskon gå,
Och ej på wägen kifwa,
Så skola Englar blifwa
Wårt sällskap här också.
15.
Om någon råkar falla,
Den starke rätte opp;
Uppmuntre, stödje alla
Hwarandra i sitt lopp.
I ödmjukhet wi må
Osz sjelfwa ringast akta,
Den mildhet eftertrakta,
Som ingen will försmå.
16.
O låt osz glade wandra:
Jemt kortas wägen af.
En dag och snart den andra,
— Se'n läggs wår kropp i graf.
Än litet mera mod!
Än trohet mer man hyse!
Och hjertats oskuld lyse
Mer ren i Lamsens blod!
17.
Det kan ej längre wara:
Uthärdom ännu kort.
Låt osz ej mödan spara.
Snart komma wi till wårt.
I ewig fröjd och ro
Få wi, med alla fromma,
Hem till wår Fader komma
— Hur saligt der att bo!
18.
För detta hopp wi wåga
(Det är wäl wåga wärdt)
Allt hwad på jorden låga
War till en tid beskärdt.
Werld! du för ringa är:
Wi gå, dit Jesus leder,
Der ewig fröjd och heder
Åt osz förwarad är.
19.
Du wän, som Dig osz gifwer,
Så outsägligt god!
Du ewigt hos osz blifwer:
Hur höjer Du wårt mod!
Du wår rättfärdighet,
I Dig wi lefwe, röras,
I Dig wi wandre, föras,
Till ewig salighet.
