Kom, sköna maj, och blicka
med milda ögon ner,
Jag är en liten flicka,
som dansar blott och ler.
Det är för sött om våren
att under lek och ras
strö blommor uti håren
och sätta löv i glas.
Se, böljan, rörd av västan,
och stora drivan smält,
och rågen broddas nästan
på pappas åkerfält.
På gål’n ä’ stora pussar,
dit Calle går ibland
och bygger rara slussar
och fästningar av sand.
Snart kommer liten ärla
och säger: ”det är vår!”
Och daggens silverpärla
i sippans sköte står.
Bror Calle, ack, hur roligt
att vid en aftonstund,
gå hand i hand förtroligt
omkring i grönan lund.
Så skall jag ta min huva,
slå under hakan knut
och leka hök och duva
och sista paret ut.
Så tar jag boll’n i barmen,
jag smyger fram med den
och bränner Carl på armen
och kysser honom se’n.
Nog händer det att kjolen
blir litet våt i dyn,
att kinden steks av solen
och blåsten skämmer hyn.
Men mamma aldrig räknar
så strängt med sin Sofi;
vad gör mig några fräknar,
blott jag är glad och fri!
