Konsert (1839)

Konsert

Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839, n:r 32 (23 April 1839)

Konsert.

Hr Aug. Berwalds Konsert nästlidne Lördag var mindre talrikt besökt, än man hade anledning hoppas af dess, mer än vanligt, omsorgsfulla arrangerande. — Ouverturen till Iphigeni i Auliden — aldrig kan man höra detta stora mästerverk, utan att i och med detsamma känna sig hänförd till den tid, då allvar i stil och storhet i anda voro konstens burskapsbref, utom hvilka allt var intet. Den utfördes väl, oaktadt ensemblen icke tager sig särdeles väl ut från Teatern. — En Konsert i A-moll af Viotti, i samma lyftning som den föregående nummern, exeqverades af Hr Aug. Berwald med sanning och virtuositet. — »A! che non serve il piangere, Inntile é laffanno» ur "Tancred, sjöngs af Mamsell Jenny Lind. Man vill så gerna påstå, att hon icke särdeles väl passar för den Italienska skolan. Vi hafva hört denna aria många gånger exceqveras af s. k. stora sångerskor; men på oss och, som jag tror, äfven på Publiken, har den knappast gjort sådant intryck, som sistlidne gång. En och annan anser sig böra tala om bristfällighet i hennes exekution, hvad broderier beträffar; men när hvarje not i partiet utgår, månne väl bristfälligheten då består i frånvaron af dessa broderier, hvarmed hvarje den Italienska skolans koryfé anser sig befogad öfverlasta melodierna? Hafva desse anmärkare sådan passion för sjelfskapade fioriturer, så må de låna örats hela vidd åt landtkyrkornas klockare, hvilka samt- och synnerligen höra till Italienska skolan, O! hvad skulle icke dessa, som i en enda choraltakt kunna presentera hundradetals driller, förmå i en Rossinis aria! — Hr Dahlqvist deklamerade ett Poem at Rochlitz: De första ljuden, med musik af Weber. Idel sentimemalism, utan egna idéer och originalitet, och hvars första ljud, fåglarnas, vindarnas etc., så väl de än efterhärmades af instrumenterna, ljödo matt i skuggan af Haydns mästerverk; Hr Dahlqvist lyckas sällan i deklamatorier med musik, ty för att deruti lyckas, måste man, jemte öfriga nödvändigheter, äfven hafva musikaliskt öra; och deklamationskonsten har äfven sin skala, hvars toner ej få stämma falskt till ackompanjemanget. — Ouverturen af Reissiger var visserligen ej ett konststycke af första rangen; men den hade sina ganska goda ställen, och att bestrida den helhet i karakteren, torde vara något orättvist. — Mamsell Josephson spelade Beethovens essdurskonsert med talang och känsla. — Fru Gelhaar exequerade Elviras aria ur den »Stumma» på långt när ej så, som då hon sjöng den på sin egen konsert. Sjelfva de beprisade fioriturerna, hvaruti hon, om någon, är mästarinna, tycktes icke komma så ledigt fram som vanligt, hvilket torde få tillskrifvas de dagliga och tröttande repetitionerna till Robert. — Lipinskis variationer, med en mängd svårigheter mera konstlade än konstrika, utfördes af Konsertgifvaren med den fullbildade konstnärens förmåga och lätthet. Dock exequerade han, som vi tyckte, dem vida bättre på repetitionen. — Naumans Ouverture till Gustaf Wasa jemte den herrliga Hymnen »Ädla skuggor» slutade Konserten. Att kritiken ännu finner Hr Lindströms stämma klangfull och ren, bevisar att den är tacksam mot fordna förtjenster; och att Publiken deruti instämmer, röjer att den förstår uppskatta proportionen mellan åren och förmågan.

Slutligen anse vi oss böra för Hr Aug. Berwald yttra vår stora tillfredsställelse med den af honom så väl ordnade Konserten, som skänkte oss och, hvarom vi äro fullt öfvertygade, alla en rent musikalisk afton, störd allenast af den känslan, att den ekonomiska behållningen af Konserten så obetydligt skulle motsvara den artistiska.

—e.