Konungaförsäkran 1611

Information om texten

Konungaförsäkran1611.

Försäkran avgiven av konung Gustaf II Adolf

Daterad Nyköping den 31 dec. 1611

På Wikipedia finns en artikel om Konungaförsäkran.

Konungaförsäkran år 1611

Vi Gustaf Adolph &c. göre vitterligit med dette vårt öpne bref, att såsom menige Sverigis rikis ständer, högre och nidrige, opå den allmennelige riksdag, som höldts i Norköping opå det år 1604, då samptychte och beviliade en arfförening om den konungslige regering här i riket således, att näst efter vår sal:e kere her faders dödelige afgång då vele de anamma och bekenna oss för deres rätte herre och regerande konung; så hafve de och nu opå denna närvarandes riksdag det samma [repeterat], bevilliat och samptycht, och efter Gud den aldrehögste egenom sin nådige försyn hafver tächts kalla den stormechtige högborne furste och herre her Carl den nionde Sveriges Götis Vändes Finners Carelers Lappers i Norlanden de Cajaners och Esters i Lifland konung vår elskelige k. her fader af denne sorgfulle och bedröfvade värdene till sig uti den evige ro och hvilo, hvilkens siäl Gud värdigas hos sig behålla och med alla christrogna en frögdeful opståndelse förläne på den ytterste dagen; hafve de fördenskuld samptligen och endrächteligen, ödmiukeligen och underdåneligen begärät, att vi oss efter samme arfförening den konungslige regering påtaga ville. Nu ändoch vi väll nogsampt betänkiande kunne hafva oss i desse våre unge år sådane mödsam och besvärlig regering opåtage, efter som riksens tilstånd och lägenheter nu förevette, särdeles och aldenstund uti Norköpings beslut förmält varder, att vi icke skulle träde till fulkomblig konungslig regering, för än vi upfylle fyre och tiugu år; icke heller skulle vi vara mechtige något handle, tractere och beslute innen den tiden; män efter riksens ständer hafve nu samma puncht i så måtto förandrat, att de hafva känt oss mechtige och myndige nog både till fulkomblig regering och till att handla och besluta med riksens råds råd, hvad menige riksens saker vidkommer, så hafve vi doch likväll deres flitige och ödmiuke begären icke kunnet utslå och oss [där] uti förvägre, utan därtill bejakat och samptycht och nu i de helige Trefaldighets nampn denne rikskonungslige regering vedertagit, och medan samptlige riksens ständer, högre och lägre, andelige och värdslige, hafve därhos tilsagt att vele vara oss trogne och rättrådige undersåter och bevisa oss all hörsamhet och lydno uti det vi dem till vårt och menige Sveriges rikes alles vårt käre fäderneslands gagn och bäste skäligen biudendes och befallandes varde, efter som deres skriftelige försäkring oss däropå gifvin utviser och förmäler; därföre och på det de förnemmeligen och virkeligen må förnimma vår synnerlige ynnest och benägenhet af oss igen, därmed vi dem samptligen och synnerligen bevågne äre och vara vele, så hafve vi på deres ödmiuke begären och att yttermere inbördes tryghet och säkerhet hos och ibland ständerne blifva må, dem på efterföliande punchter försäkrat, som vi och nu med dette vårt öpne brefs kraft härmed velet försäkret hafva och framdeles uti vår konungslige cröning stadfäste vele, vid hvilken vi dem och stadigt och oryggeligen vele hålla och handhafva:

Såsom till det första, att vi vele hålla, handhafva och beskydda alle Sverigis rikes ständer, andelige och verldslige, högre och lägre, vid deres christelige religion, Guds rene och klare ord och de högvärdige sacraments rätte sanskyllige bruk, grundet uti den helige prophetische och apostolische skrift och uti den oförandrade ausburgiske confession, käjsare Carl den fämpte öfverandtvardet anno 1530, artickelsvis [stält och] författat, aldeles som hon uti konung Göstafs sidste och konung Johans, bägge loflige ihugkommelses, förste regements tid i dette riket hafver varit brukelig och seden uti Ubsala concilio anno 93 af sal. k. M:t vår käre her fader och menige riksens ständer, som då församblade voro, enhelleligen och allmenneligen samtycht, vedertagen och besluten blef, och ingen af ständerne, högre heller lägre, en eller flere, någon annan religion anten med låckande eller trugande anmoda eller påbiuda, ej heller någrom, af hvad nation, stånd eller vilkor som han vara kan, någon annan religions öfning eller exercitium offentligen eller hemligen tilstädie i dette vårt rike och dess tilhörige provintier, än denne som för:t är.

Till det andra, att ingen, som af någon annan religion är, ded vare sig papistisk, calvinisk, anabaptistisk eller någon annan än den, som för:t är, må blifva brukat i något riksens embete, anten i råd, på slott och befästninger, i lands och hofs regering, mycket mindre uti det andelige ståndet till biskoper, professores, kyrkioherder heller skolmästare satte varda; doch där någre utlänske privats personer voro, som med någon annan religion funnes, kan dem för handel och vandel sampt krigsakernes skull icke vägres att vistas och deres handel och näring här i riket lagligen bruka, medan de sig stille och roligen förehålla, sin vilfarelse icke utspride och vår religion och gudstienst hvarken med ord heller gerningar icke förtale eller försmäda, ty ingen öfverhet är mächtig att råda och regera öfver ens samvet, män den, som något annat kan öfvertyges, den vele vi tilbörligen straffa låte.

Till det tridie, vi vele och icke allenast älska, ära och uti vyrdningi hålla den stormechtige högborne förstinna och fru fru Christina Sveriges, Götes, Vendes, Finners, etc. drottning, så och boren hertiginna till Sletzvik-Holsten, vår elskelige käre fru moder, såsom och Sveriges rikes arffurstar och fröker, våre elskelige k. bröder och systrar, utan och Sveriges rikes råd och ständer, högre och lägre, andelige och världslige, och dem hålla ved Sveriges beskrefne lag, riksens urminnes frihet och rättighet, loflige vane och i all tilbörlig vördning, myndighet och anseende, samptligen och synnerligen, så att icke något det tilstädies och sker, som dem en eller flere till spott och vanäre vara kan, såsom och att hvart och itt stånd särskildt blifve handhafvedt och utan något qval, anfächtning och intrång skyddat vid sine välfångne friheter, privilegier, inmuniteter, rättigheter och loflige sedvaner, särdeles det andelige [bör vara: adelige] ståndet må blifva ved macht och i tilbörlig vördning hållet och niute på äre, lif, godts och hion Sveriges lag och alle välfångne friheter och privilegier.

Till det fierde lofve och tilsäje vi, att vi vårt rike Sverige vele styre och regere efter konungens ed, som i konungs balken i det fierde capitlet förmält är.

Till det fämpte vele vi och låta beställe och besättie riksens höge embeter, som äre drotset, marsk, amiral, cantsler, skattmästare, och de andre af riksens råd och cammerråd, sampt lagmän, stådhållare i landsänderne och på de förnembligeste befästninger med infödde svenske män af ridderskapet och adelen, såsom och häredshöfdinger i like måtto med svenske män, hälst af adel, som der till tienlige kunne finnas, med laga samtyckio deres som vederbör efter Sveriges lag. Där och någon af sådane laglige tilsatte domare blifver för rätta frikänder, han skall och för allom så högom som lågom fri vara och blifva. Vi vele och att såsom alle domare måge hafva macht att döma den, som skyldig är, ifrån lif, äre och godts, [så skole de och i lika måtto vara fulmächtige att fria den oskyldige till lif, äre och gods], och där vele vi hålla hand utöfver, att därmed således skall hållit och efterkommit blifva; doch vele vi hafva oss förbehållit någre häreder i hvar landsände, hvilke vi uti adelens privilegier nampngifve och uttryckie vele, dem vi vele hafva macht att förläna våre trogne män och tienare, som hos oss dageligen uti hofvet brukade blifva, det vari sig anten af adel eller elliest, doch inge andre än gode svenske män, som Sveriges lag väll vete och hvariom och enom lag och rätt skippa och pläga kunne, och seden hvart och itt embete vid sin tilbörlig macht och myndighet hafve och hålle. De, som och således af oss uti riksens höge embeter brukade blifve, dem vele vi med itt tilbörligit underhold och [bör vara: af] cronones län och opbörd, hvar efter sins tiensts, embetes och stånds värde, nödtorftligen försörje efter den ordning, som vi där opå med vårt elskelige riksråd göra vele. Vi vele icke heller någon ifrån sådane embeter degradere eller afsättie, med mindre än han för rätte ifrån sitt embete lagligen dömbd blifver.

Till det siette vele vi icke heller någon ny lag göra eller ständerne opåträngie, ej heller någon gammal och vedertagen lag förvandle, förtryckie eller plat afskaffe uten högborne furstes hertig Johans, riksens råds och menige ständernes ja, samtyckio och fulbordan aldeles efter lagen och konungs ed. Vi vele icke heller låte någre på- eller förbud utgå eller ordningar göre, som menige riket angår, ded vare sig anten med krigshielper, gärder, tuller eller vexler eller andre pålagor, sampt och utskrifningar till riksens värn och försvar, utan riksens råds vetskap och råd och deres samptyckio, som vederbör, med hvilket så väl uti förstendömen, såsom i konungedömet skall hollas like ordning, på ded att öfver hele riket må vara en likhet. Mycket mindre skall någon befalningsman högre eller lägre hafva macht att läggia något på almogen någon gärd eller hielp, stor eller liten, utan vårt samptyckio och befalning. När och en ordning således lagligen giord, eller förbud eller påbud skedt är, så vele vi det, så länge ded vara skall, icke förandre eller upgifve och någrom någon särdeles frihet däremot tillstädie, doch hvars och ens privilegier oförkräncht. Vi vele icke heller ständerne med månge herredagar betunga, utan det deste mera görs behof och orsakerna till ständernes sammankompst af riksens råd tilförende öfvervägade och samtychte äre, såsom och ej heller något örlig och krig begynne heller påslå, ej heller någon frid, stillestånd eller förbund företaga heller ingå med någon potentat eller republik utan högborne furstes hertig Johans, riksens råds och ständernes vetskap och samptyckio.

Till det siuende, hafve vi och lofvat att med biskopernas val må hållas efter den vedertagne och samptychte kyrkioordning, och dem deres tilbörlige laglige macht och myndighet till att ordinere präster och dem med församblingarnas samtyckio [till gäld sättia efterlåtas, aldeles efter] kyrkoordnings lydelse och innehåldh, salvo jure patronatus, så att icke någon präst sedan skall behöfva att besökta oss om någon confirmation, undantagandes de hufvudgiälden, som man menigt beneficia regalia kallar, hvilke framdeles skole nampngifvas i den öfversedde kyrkioordning, som vi af trycket vele utgå låta. Vi vele icke heller tilstädie, att någon prästman blifver sitt kall och embete utan föregången ransakning för capitlet i sitt biskopssticht förvägret, mycket mindre afsatt, ej heller, hvar han bråtslig funnes, af någon annan än den biskop, under hvilken han besitten och stadder är, degraderes och afsätties må, och i så måtto holles där med, efter som den svenske trychte kyrkioordning, som utgick på det år 72, uttrych[er] och förmäler. Hvar och nogon biskop funnes, som sitt embete missbrukade och anten den värdige och dugelige ministerium förvägrade eller och den odugelige och ovärdige där om betror och med gäld försörjer, anten för vilie, vänskap, skyldskap, svågerskap, mutor och gåfvor, hat och afvund skuld, med honom skall procederes efter kyrkioordningen, och där han sig icke bättrer, då skall han efter föregången noga ransakning och dom, såsom den där handlar emot sitt embete, tilbörligen straffat blifva. Vi vele och academian uti Ubsala vid macht hålla och henne med sådane privilegier försöria, såsom och biskoperne, professores, [pastores] i städerne och skolmästere sådant underhold efterlåte, som vi med vårt elskelige riks råd kunne tänkia hvad academien och dem nödtorftigt vara må och riksens lägenhet kan tilsäje; deslikes att domkyrkiorne må blifve vid macht holdne och niute domkyrkietunnan i alle kyrkiehärberger, och att en prästman må vara œconomus vidh domkyrkian, som under tiden kunne giöra tienst i kyrkian, när så behöfves. Sammaledes skole och hospitalerne obehindrede niute sitt tilldelte underhold och sedvanlige oppehälle, och syslemannen, efter som kyrkioordningen förmäler, skall vare en prästman; doch skall både han så väl som œconomus vid domkyrkian vara förplichtat årligen lefverera en klar och oförfalskat räkenskap in uti vår och cronones räkningecammar, huruledes de den upbörd, som de äre betrodde öfver, föreståt hafve.

Till det ottonde, opå det att ingen skall hafve sig till att beklage öfver lag och rättskipan, så vele vi uti de orter, som ännu med lagmän, häredshöfdingar, befalningsmän, fougter och skrifvare icke väl försörgde äre, sådane personer af infödde svenske män förordna, som där till skickelige och tiänlige vara kunne, de som undersåterne, så väl fattige som rike, för våld och orätt fride och försvare och till lag och rätt fordre och förhielpe kunne. Vi vele icke heller tilstädie, att någon utlänsk må komma till något embete i städerne, antingen att blifva borgmästare, rådman, stadsskrifvare, tollskrifvare eller vårdskrifvare, heller något annat, efter den ordning och stadga, som giordes i Stockholm af riksens råd anno 1470 [bör vara: 1471]. Till det nionde, vele vi icke heller tilstädie, att någon lagman skall hafva någon [häredsrätt] uti sin lagsagu, heller någon fougde skall vara häredshöfdinge uti sitt fougteri, såsom och icke heller tilstädie att lagmans- eller häredshöfdingeräntan till något annat anvendes, än dem till underhold, som lag och rätt skipa skole. Vi vele och att, lika såsom hvar och en må oanfächtat niuta och behålle, hvad han med laga fång besitter, det vare sig löst eller fast, till dess det honom med laga dom frånvinnas kan, så skall och där emot igen ingen fördriste sig att tillvälle sig någon del, som honom med laga syn och dom är ifrån kiändt och afdömpt.

Till det sidste, på det ingen må något olageligit tilfogas, utan hvar och en sin oskyldighet och rättfärdige sak till godo niuta, därföre hafve vi lofvat och tilsagdt, att hvar någon, som kan hända af afund heller orätt berättelse, hos oss för någon sak angofves, dedt vare sigh ehvad sak det hellst vara kan, då vele vi honom icke straxt fängsle, bestricka, inmane eller till sin ära och gode nampn antaste låte, ej heller hans gods och egendom plundra, bortgifva eller i någon måtto afhända låta, för och med mindre än han till samma sak dömbder och lagvunnen är, utan sedan med honom låte procederes efter föregången ransakning och dom, aldeles som lag förmå och riksens rätt är, och vele vi den, som en och annan angifver och förförer, uppenbara, att han må stå den till rätte, som han angifvit hafver; i medler tid må han, som är blifven angifven, niuta borgen och lyfte, och den, som en annan angifver, i lika motto ställas i lyfte. När och någon således blifver angifven, då vele vi icke taga oss samme sak an och straxt tro hvad som sägs, utan låte honom med sin angifvare komma för rätta, och låte dem utan något mishag före samme sak ut med hvar andre; där han då skyldig befinnes, straffes efter föregången dom; är han och oskyldig, då skall angifvaren tilbörligen straffas, efter som han den andre hafver förfört och på olycka tilskynde velet, på det andre måge se där vider och oskyldigheten handhafves och älskat blifva.

Till yttermere visso, att vi alle desse föreschrefne punchter troligen och obråtzligen hålla vele, och icke anten sielfva där emot göra eller andre att göre tilstädie, hafve vi dette med egin hand underskrifvit och med vårt secret försegla låtit.

Af Nykiöping [den siste dec. 1611].