»Oh! la Fleur! De gamla krigen!
hungra fick man der, min sann! —
stöld blef straddad strängeligen —
och att tigga gick ej an;
ja! änskönt — det vet vår herre!
»att commissbröd ej är godt» —
var det dock sju resor värre,
att af solsken lefva blott!
Fast durchsichtig jag af svälten
blef som ett squèlette de grâce,
och så tunn, att man såg mjelten,
som igenom fönsterglas, —
fast som på ett murket qvitten,
hy'n var vissen — hackemat
bröstet vardt af hugg — af ridten
aktern såsom sillsallat;
Och jag blef — ja, djefvuln bränne
min toupé till tidsfördrif! —
smal, så att mitt knutskärp tvenne
gånger gick omkring mitt lif;
dock en krigsman, fick jag veta,
skall, fastän han icke har
på ett år smakt kött — dock peta
sina tänder alla dar! —
Om än hufvudet är borta, —
högra krossad — och ens ben
blifvit några tum mer korta,
än för ett par timmar se'n;
skulle hjertat än fallera
i en sönderskjuten kropp,
får man dock ej räsonnera,
utan bara sitta opp;
»En hussar vid sadelknappen
hänge fast, sådan han är!»
så der skrifvet stod på lappen —
eller ordren — ungefär!
men som satan indigesta
blåbär äro, som man vet,
fingo ock deraf de flesta
obstruktion i evighet!
Dock är vexlingen i öden;
knektens skönsta arfvedel —
lifvet värde får af döden —
först en träff i höga spel!
sömnen blir ju på en vaka
endast derför dubbelt kär; —
och i mån, som man försaka
lärt — ett vargmål himmelskt är.
Lübska skinkor — Goldenwasser —
ostron och constantia —
tagelstoppade madrasser —
eiderdun i bolstrarna,
smakte dubbelt ljuft på mödan —
efter kronolimporne —
lägerhalmen och torrfödan,
ryslig i åminnelse!
Men — La Fleur! man skall jouera
af de goda dagarne!
och fastän man icke mera
orkar; dock på sistone, —
slukar på vår herres vägnar,
och se’n — pour ainsi parler —
aldrig när det välling regnar,
ha sin sked i helvete!
Uti pojkstreck genomdrifven,
som en skälm — naturligtvis
blef jag tidigt nog begifven
i min ungdom på kurtis; —
alltid för den smärta ormen —
hvar han kom — en flicka slog,
lockad utaf uniformen,
som satt på mig näpet nog!
Och jag samlade silhouetter,
souvenir's af tusen slag,
ringar, miniatyrporträtter
utaf fröknars anletsdrag; —
usch! af bara billèts-deux'er
maroquins-portfeuillen full, —
bjudningskort till rendez-vous'er,
medailloner utaf gull!
I min stambok, i förening
med hvart namn är poesi —
och deviser utan mening
eller sundt förnuft uti;
och i pelsen i hvart snöre
satt en viska hår — derför
jag i våras fick ett öre
af en galen hårfrisör;
Och fast i triumf jag mången
gång ur striden gick — dock vid
Hohenlohe blef jag fången
af en Holsteinska en tid;
men då slutligen jag af en
händelse blef henne fri,
plötsligt hon i fästningsgrafven
dränkte sig af jalousi!
Eljest, som en sparf vid boet
kläckningstiden, — vid sin qvast
en trollpacka; — så vid stoet,
höll hon sig i ångsten fast; —
sans façon, med mig i spetsen
för sqvadronen, satt ma chère
tvenne marche-dar uti sitsen —
eller någonting så der;
Men korpgluggar ock min tärna
hade två, som glänste så,
att hon för dem ganska gerna
kunde köpa fisk en gros; —
Och för min, — som en passage — o!
dör uti la sentinelle,
hennes blick bort i Adagio
smälte, som en karamell!
Spänn in kopplet! stryk opp plymen!
Och — La Fleur! låt se, att du
har i ordning balkostymen
till i afton klockan sju!
borsta släpmunderingshatten! —
dofta in ett par glacé-
handskar väl med rosenvatten —
eller cedro — ett, tu, tre!
Fästa smakfullt aiguilletten!
finpolera sporrarne —
och i raka sabeln sätt en
ny och lyster port-d'ep+ee!
oh — La Fleur! för all del täcka
lockar! — små boucles d’amour! —
ty i qväll jag måste väcka
attention på min figur;
Visa nu, att jag aimable — — —
Aj! — du svedde med din tång —
c’est un béte; — Ah! que diable?
O! min vackra polisong!
nå — för hundrade granater! —
slyngel! — gör dig ej distrait!
pipskägg à la Henry quatre,
och mitt hår à jeune Français! —
Mille a Dieux! mitt ur och tvenne
saker till! — La Fleur! guf akt! —
fprt — allez! — och slå i henne,
att jag är i natt på vakt;
ty la belle ej mer på moden
är — fi donc! – se'n glöm för all
del ej hattstofferarboden —
tvål — och Eau de Portugal!»
Och den unge officeren
gick lättsinnig, yr och lätt —
och otvungen i maneren
Från sin silfvertoilette,
jodlande, — tills i salongen,
bland de skönas haute-volée,
han försvann i pelargången,
Amor lik bland gracerne!
Se'n han flugit första valsen,
och gått makligt en la chasse —
han sig lungsot fick på halsen
af en enda smultron glace; —
och det är nu äfven gifvet,
att, när döden på ens dörr
slår — man blir ej öfverdrifvet
hjelte uti dans, som förr.
Beppo.
